På den tredje dagen återvände han. Mannen med den röda Volvon hade, som många gånger tidigare, lyckats undgå att märkas när han rört sig från kyrkogårdens norra parkering till bänken bakom motorgården. Mittemot bänken stod den sten som han under så många timmar tidigare beskådat; kyrkogårdens enda gravsten på förenklad kinesiska. Det fanns inget sätt för mig att veta vad stenen berättade om personen som låg där. Om det var en bror, syster eller maka som han besökte var det bara han själv som visste. Det enda som jag säkert kunde veta var att han, till skillnad från Jesus, inte grät.

På en kyrkogård är det omöjligt att undkomma döden. Självklart då dess funktion som slutgiltig viloplats är uppenbar, men på många sätt är det inte gravarna som starkast framkallar de längst kvarvarande tankarna om döden, det är oftare de små detaljerna. De som någon gång besökt en kyrkogård har säkert stött på orden ”Tänk på döden” i nött guldfärg ovanför en kyrkogårdsgrind. Tänk på döden. Det är enkelt formulerat. Så enkelt att det väldigt fort blir abstrakt. För vad betyder det att tänka på döden? Vad tänker du på när du tänker på döden?

Kanske minns du bortgången av en älskad och närstående vän eller släkting. Kanske kan du föreställa dig din egen bortgång, liggandes föråldrad på ett sjukhus omgiven av andra närstående vänner och släktingar. För mig (och jag tror många andra) uppstår den kanske mest mänskliga tanken om döden, vad som händer efteråt? Efter att en människa, närstående eller en själv, rycks ifrån jordelivet. Hur människor samlas i ett kapell där prästen läser guds ord. Hur graven sätts och människorna runt den gråter. Sedan hur tomheten efter bortgången uppstår, kvarstår och till slut, även den, dör. Tanken är ruskig, visst? Den är ruskig för att den slutar upp i något så mycket mer skrämmande än att dö, det att upphöra att existera.

Att leva och att dö är två lättförståeliga koncept. När vi lever är våra kroppar fyllda av energier, känslor och handlingar som vi uttrycker för varandra eller oss själva. När vi dör är våra kroppar tömda på allt detta och uttrycker ingenting. Även djur och barn förstår detta och kan skilja mellan något levande och dött. Om du dock skulle försöka förklara för ett barn hur en person efter döden, efter en obestämd och osäker mängd tid, helt glöms bort och så gott som suddas ut ur historien så skulle barnet inte finna det lika uppenbart eller förståeligt. Att en persons gravsten tagits ned, att alla som någon gång känt hen antingen slutat göra det eller själva dött, att alla lämningar och bevis på ett liv levt försvunnit. Att upphöra att existera. Att upphöra att existera är inte bara en svår tanke för barn, det är även det för fullvuxna människor. Ingen vill upphöra att existera. Ingen vill känna att allt varit förgäves. Ingen vill leva för evigt, men ingen vill aldrig ha levt.

Tanken om att upphöra att existera har flera gånger kommit till mig under mina sommarjobb som kyrkogårdsvaktmästare. När exempelvis en gravsten utan gravrättsinnehavare plockas ned kan jag tänka på om det är stunden som personen i graven upphör att existera. Om det är när en grav slutar att skötas om och slutar få besökare som det sker. Jag kan i dessa stunder uppfatta mig själv som Charon, färjemannen för de dödas själar i den grekiska mytologin. Jag skeppar dock inte själar mellan livet och döden, utan mellan döden och existensupphörandet. Mitt uppvaktande av graven är den sista kontakten med existensen, därefter upphör personen. Det låter hemskt (och pretentiöst), jag vet, men Charon skeppade inte de som ej fått en korrekt begravning, på samma sätt har jag mitt krav. Att skänka de döda en sista tanke innan de försvinner. På detta sätt förevigas de inom mig. Deras katabasis mellan döden och existensupphörandet skjuts upp med mig, och jag, jag tar orden till tanke igen. ”Tänk på döden”.

Samtidigt är detta bara ett sätt att se på döden. Att arbeta på en kyrkogård är inte enbart ett evigt resonerande om döden och existensupphörandet. Det är samtidigt den närmaste kontakten med firandet av livet. Begravningar och uppvaktande av gravar är många gånger lika mycket ett sätt för närstående att hylla den dödes livsgärningar och handlingar som det är att sörja dennes bortgång. På samma sätt bör vi kanske tänka på döden som två delade ting, en sorg och en fest, för att komma till behag med vårt eget nalkande existensupphörande. Om döden är något naturligt så bör det, precis som allt naturligt, även kunna vara vackert. Precis som det blanka havet kan vara den djupaste spegeln, som solens strålar kan väcka livet på våren och växternas dofter framkalla inre harmoni. På samma sätt är döden ett slutande av livets cirkel. På samma sätt är existensupphörandet ett slutande av dödens cirkel, och därför, även det, vackert. Vackert som natthimmelns sista stjärna innan dagens början.

När jag insåg att jag aldrig hade sett honom gråta under något av sina besök till kyrkogårdens enda grav på förenklad kinesiska förstod jag att han hade ett annat sätt att se på döden. Han var tillfreds med vad som hade skett, livet hade inte tagit slut. Det hade enbart övergått till döden. Det fanns ingen anledning att gråta över något som man inte kunde förändra. I stället såg han allt som kunde firas, alla de vackra minnen som kunde framkallas och återupplevas där på bänken bakom motorgården. Det var starkt. Jag föreställde mig alla de gånger som jag missat honom gå från sin röda Volvo till bänken. Hur han inte promenerat, utan paraderat. Stilla paraderat hyllandes livet, döden och existensupphörandet. Precis innan jag rundat hörnet på personalbyggnaden och tappat uppsynen över honom slogs jag av något jag läst för länge sedan av Friedrich Nietzsche.

”Många dör för sent, och några dör för tidigt. Ännu genljuder läran främmande: dö i rättan tid!”