Silvanas spelningar – ett statement

I helgen intog Silvana Imam Väven i Umeå – och hon gjorde det med storm.

Under 90 minuter bjuder Silvana på både låtar från det nya albumet “Helig moder” och äldre material, och publiken är hundra procent närvarande.

Vi lever där och då, i någon form av tillvaro där vi kan glömma verkligheten för en stund. Eller kanske inte alls glömma, utan snarare rymma ifrån den och istället bli påmind om den under trygga omständigheter. Silvana är nämligen bra på att peka ut problematik i samhället med sina texter.

När Silvana kliver ut på scenen gör hon det bakom ett tunt stycke transparent tyg. Jag upplever en distans som jag normalt inte brukar göra under spelningar, det känns som att jag inte riktigt får vara med. Men när tygstycket väl faller till marken blir det än mer kraftfullt. Hon tar några steg fram, beatet till låten “Nenene” börja spelas och då känner jag det. Jag är här och allt är perfekt och ingenting annat spelar längre någon roll.

Silvana framför låten “Fri”, som är något mer dämpad än hennes andra låtar. Publiken sjunger inte med, alla lyssnar på vartenda ord. Det är som att ingen riktigt vill störa henne. När hon tystnar jublar publiken högt, sedan dämpas ljuset och det blir mörkt. På scenen kan man se siluetten av någon som trär på Silvana en skottsäker väst. Jag förstår att låten “Bulletproof Baby” är på gång och samtidigt träder flertalet vitklädda, maskerade människor fram på scen. De står stilla och bär på fanor, vissa prydda av regnbågens färger och andra med Silvanas loggor. Det är en mäktig scen som utspelar sig medan hon börjar rappa fram orden.

När refrängen till “Sett henne” spelas ber Silvana alla att hoppa tre steg till höger och sedan tillbaka igen. Det uppstår en fin stämning när publiken samstämmigt gör som hon säger. Alla låter de runtomkring få utrymme, och ingen verkar rädd för att förlora sin plats. Kanske har alla tagit till sig det Silvana sa tidigare under spelningen: Ni hade kunnat vara var som helst ikväll, men ni är här. Och ni är här av samma anledning. Var snälla mot varandra.

Efter ungefär 70 minuter går Silvana av scenen och publiken börjar snabbt ropa efter henne. Till vår glädje kliver hon en en gång ut på scenen och säger: Okej, jag vill testa en grej. Får jag köra en låt till? Vi skriker ut ett enigt Ja! och Silvana ber oss sätta sig ned på golvet medan beatet till “Vikken då” börjar rulla, nu för andra gången under spelningen. De flesta förstår snabbt vad det handlar om, och vid refrängen hoppar alla upp från sin plats på golvet och studsar likt Silvana upp och ned. Det är ett bra sätt att avsluta innan hon återigen går av.

Det är med lätta steg jag lämnar konsertlokalen och går ut i lördagskvällen. Det är många häftiga stunder som utspelat sig under de där 90 minuterna, som när alla samtidigt sträckte upp nävarna i luften och sjöng “IMAM” till låten med samma namn. Tillsammans var vi som en kraftfull enhet där inne. Silvana ger en liksom en känsla av makt, som att hon delar med sig av den power hon utstrålar från scenen. Hennes spelningar är något mer än bara ett framträdande. De är ett statement.

Eller som hon själv säger i “Vikken då”: Det är mycket mer än rap-musik – det här är kvinnlig hämnd.

Silvana Imam på Väven. Foto: Saga Aginger

© Umeå studentradio 2019

Adress

Samhällsvetarhuset S107
Umeå universitet
Box 7652 Umeå

Ansvarig utgivare

Felicia Nilsson
stationschef@umeastudentradio.se