4+ när The Tallest Man on Earth frälste Umeå

– Han får en att känna sig speciell på något vis, som att han är glad för att just jag är här, skriver USR:s recensent Julia Lindberg om Kristian Mattssons spelning på Idunteatern.

Det är en söndagskväll i mars och kön till Idunteatern är lång. Biljetterna till konserten är slutsålda sedan en tid tillbaka, vilket märks redan i kön till garderoben.
När jag hittat min plats och ser mig omkring i lokalen märker jag en gemensam nämnare i publiken: det verkar vara en slags mötesplats. Gamla vänner som återförenas eller nykära par som äntligen ska få höra ”sin” låt live.

Kvällens intro är För sent för Edelweiss av Håkan Hellström. De första tonerna från pianot skapar en förväntansfull stämning i publiken. Det blir lite som en nationalsång. När Kristian Matsson hoppar ut på scenen tar han några sekunder där han tittar ut mot publiken och tar in rummet. Han får en att känna sig speciell på något vis, som att han är glad för att just jag är här.

Första låten är To Just Grow Away, med något av en hoppfull ton. Den inledande låten skapar ett intresse hos mig som ändå är någon slags nykomling, jag längtar efter att höra mer. Det märks att gitarren är det instrument Matsson trivs bäst med, han släpper loss på ett spännande sätt som förmodligen får någon av strängarna att flyga.

De många bytena mellan gitarrer skapar något av en nyfikenhet – vilken gitarr kommer han ha i kommande låt?

När han sedan tar fram en banjo för att spela Time of the Blue, en av mina personliga favoriter, visar han att hans musikalitet inte verkar ha några gränser. Han leker med scenspråket och lever sig in i musiken han spelar. Det är nog just det som är hans grej; han spelar inte bara musiken, han lever i den.

Det är nog lätt att tro att The Tallest Man On Earth kommer från USA. På något sätt lyckas han föra bort tankarna från Idunteatern i Umeå till en mörk, rökig bar i New York. Däremot märks svenskheten i tacksamheten mot både publiken och gitarrteknikern Anna som tydligen skriver hans låtar. Som han uttrycker sig under ett av mellansnacken: ”Utan er hade jag varit en tjomme som skrek i skogarna i Dalarna”. Han lockar till skratt och bjuder på sig själv, både när han pratar och när han spelar. Det känns som att han är en sympatisk person.

Det som tycks saknas är variation. De flesta låtar består av att han spelar gitarr och sjunger, vilket får vissa låtar att flyta ihop. Det känns som att man redan hört låten en stund tidigare. Dedikerade fans upplever nog inte detta som ett problem, men som en nykomling i skaran kan det bli lite tradigt. Konserten känns liksom lite längre än den borde vara, förmodligen på grund av att det låter lite likadant. Rent musikaliskt behöver han inget band, men för variationens skull hade det nog varit önskvärt.

Kvällen når sin höjdpunkt när Matsson sätter sig vid pianot under extranumret. Gitarren är utan tvekan hans comfort zone, medan pianot visar en slags sårbarhet. Precis som med banjon under Time of the Blue kommer rösten fram på ett sätt som jag hade velat höra mer av. ABBA’s The Winner Takes It All med hans egna Kids on the Run blir en oslagbar kombination.

I sin helhet bjuder Kristian Matsson på en härlig kväll på flera olika sätt. Han tycks trollbinda hela publiken, som tystlåtet njuter av musiken och endast applåderar när det förväntas. Det är även något han påpekar, att publiken verkar så väluppfostrad. Sammanfattningsvis får konserten 4/5 i betyg, helt klart godkänt.

Han må vara något kortare än man föreställer sig, men rent musikaliskt lever han upp till The Tallest Man On Earth.

© Umeå studentradio 2018

Adress

Samhällsvetarhuset S107
Umeå universitet
Box 7652 Umeå

Ansvarig utgivare

Max Emanuelsson
stationschef@umeastudentradio.se