Tradition bakom betalvägg
Jonas Bergman Viklund recenserar Valborg på Campus och huruvida vi kan skapa traditioner, eller om de bara sker.
maj 2, 2024

Nu har valborgs-cortégen gått genom Göteborg. Lund såg siste april bli första maj. Uppsala ligger blöt efter forsränningen. Studentsverige kan påbörja ältandet av den bakfylla som de senaste dagarna summerats ihop till. Hämtmat kommer att beställas och resorbförrådet förbrukas. Någon skräpig Netflix-serie agerar snuttefilt tills modet fångas och man kontaktar kamraterna för att kryssa av pinsamheter och bravader. Dagen efter är nästan lika traditionsenlig som firandet, för visst sker det ofta på samma sätt? Uppe i Umeå gör det i alla fall det, även om gårdagen ska ha varit ett försök att bryta ny ”traditionsmark”.

”Valborg på Campus”, de senaste årens storsatsning på lokalt Valborgsfirande, hade flertalet karaktäristika av folkfest. Utanför Lindellhallen köpte förbipasserande pensionärer majblommor, vid fontänen skanderades slagord under palestinaflaggor. Mellan de forsade ån fylld med rester av en långdragen vinter. Vadandes över kom studenter för att parkera sina brassestolar längsmed områdesstängslen på Campusängarna. Innanför avlöste en konsert den andra medan folkhavet kunde känna hur årets första solbrännor äntligen börjat utvecklas. Vår och glädje gick att finna i varje rop och blick.

Detta bör has i åtanke inför kommande års Valborgsfiranden, för hur gärna arrangörerna till Valborg på Campus i media än ville lyfta tillställningen som en valborgstradition unik för Umeå så fanns det inget genuint eget. Festival a la brännbollsyran, ett igenkännbart (och lättsålt) koncept för alla Umeå-studenter. Men känns det inte fel? Behöver vi ännu en social tillställning där vi förväntas betala för att känna oss som studenter? Där vi förväntas betala för att känna gemenskap över campus?

Med detta menar jag inte att kritisera någon som deltagit i skapandet eller utförandet av Valborg på Campus, det kostar självklart pengar att arrangera och sköttes felfritt. Frågan jag vill att vi ställer oss är huruvida folkfester och ”traditioner” ska vara gömda bakom betalväggar? Har vi inte redan nog av det i alla andra delar av livet? Kanske att vi Umeå-studenter, precis som göteborgarna, uppsalianerna och lundensarna skulle utforma vissa valborgstraditioner som manade för gemenskap oberoende av vinstintressen.