Ridån går upp – 24 timmar svart kvinna

Jag föddes som en vit kvinna. Det förtryck jag utsätts för på grund av mitt kön är jag fullständigt medveten om. Men jag hade ingen aning om vilket stort privilegium det är att vara vit. Inte förrän ridån gick upp för 24 timmar svart kvinna.

Fotograf: Sören Vilks

Det är en förhållandevis ung publik som har tagit sig till Vävenscenen en lördagskväll. Det är i sig inte särskilt konstigt, då det är ett av Riksteaterns ungdomssatsande projekt som ska visas. Och det är tydligt redan från start.

För alla har vi varit där. Kompisen som bor långt borta kommer hem över helgen, och det gamla gänget ska ut och festa. Det är någon som är extra svårövertalad och har tänkt stanna hemma, men med tillräckligt mycket bubbel i kroppen ändrar den sig. För kvällen är ung, precis som tjejerna som står på scenen. Det är vardagliga problem de möter. Hur man ska skriva till killen som man inte riktigt är tillsammans med än, vilken klubb man ska gå på. Men för mig finns också helt främmande inslag.

För det är även prat om att ta D-vitamintillskott. Att låta bli att försöka efterlikna det skandinaviska, raka håret. Irritationen över att alla vill röra ens hår eller flätor. Hur upprörda människor blir av att bli kallade rasister efter att de gjort rasistiska utspel. Det är saker som jag aldrig kommer behöva uppleva.

Vardagsrasismen blir så tydlig, just där och då. Scenerna de spelar upp är sådant som själv har hänt unga människor. Småsaker som att stå i kön till klubben, att man står på listan, att någon spiller ut ölen över en. Allting är händelser som jag antingen sett eller varit med om själv. Till och med bullriga, alldeles för fulla killar som tror att de äger dansgolvet och har rätt att mucka med alla som står i vägen.

av Johanna Salo

Men jag har aldrig behövt ta emot rasistiska tillrop i kön. Jag har aldrig behövt stava och förklara mitt namn, för att ändå inte komma in utan att bli insläppt av han som satte upp oss på listan. Jag har aldrig behövt stå ut med att andra tjejer drar i mitt hår eller slår mig på rumpan inne på toan. Och framför allt har jag aldrig, och kommer aldrig få uppleva, att hela klubben tar de bullriga killarnas parti. Att vakten kastar ut mig istället för han som just muckat med mig.

Det är så simpelt men genialiskt. Det behöver inte vara mer. Sättet som betraktaren får se något de själva upplevt, men ändå aldrig kommer att få uppleva ger ett sådant perspektiv. Det ger en tankeställare, en vilja att rannsaka sig själv för att lista ut om man själv gjort något sådant. Har jag varit en vardagsrasist, bara genom att inte vilja se?

I slutet av pjäsen säger hon som är hemma på besök att hon varit i stan i 24 timmar, men vet fortfarande inte vad som händer i sina vänners liv. Det enda de pratat om är rasism, påhopp och orättvisa behandlingar. Bara tanken på att människor inte ens får lämna diskrimineringen bakom sig när de kommer hem gör mig illa berörd.

Om det är någon pjäs som jag sett i mitt liv som förtjänar sina stående ovationer, då är det den här. 24 timmar svart kvinna ger en inblick i själva grundbulten av rasismen och skalar bort alla obetydliga lager. Här behövs inga filter eller försköning av verkligheten. Här finns bara den hårda, kalla sanningen. Den som alla borde höra.

Adress

Samhällsvetarhuset S107
Umeå universitet
Box 7652 Umeå

Ansvarig utgivare

Max Emanuelsson
stationschef@umeastudentradio.se