Recension: Mästerkatten i stövlar
Ett mord är begånget och måste lösas, men vem är egentligen den skyldige? Hanna Lindberg recenserar årets upplaga av Umespexarnas "Mästerkatten i stövlar". Foto: Hanna Lindberg
maj 3, 2024
Jag har aldrig varit på ett spex tidigare, jag vet inte riktigt vad jag ska förvänta mig. När jag därför ska få se genrepet av Umespexarnas ”Mästerkatten i stövlar” den 24 april är det med en viss spänning jag kliver in i salongen på kulturhuset Väven i Umeå. Till skillnad från andra föreställningar blir publiken involverad här och får styra och ställa över skådespelarna. 

Ni kan till exempel ropa ”omstart” eller ”på danska”, säger de två som presenterar den 36:e upplagan av Umespexet. Föreningen som startades 1988 har satt upp alltifrån Noas Ark, till Hans och Greta och Odysséen, i år är det katternas år. ”Skådespelarna måste lyda er och köra om eller prata på danska då”, säger de.

Jag hör fnitter bakom ridån innan det släcks ned. På danska? Det återstår att se vilket språk det blir. 

Allt börjar där det egentligen ska sluta – med en begravning. Ett mord är begånget och gubben Pettson är död. Sörjande katter står runt en kista och snyftar. Vem som är den skyldige till mordet, liksom bär rollen som den djävulsliknande Sintram, förblir däremot ett mysterium och det som spexet så gott som bygger på. Privatdetektiven Findus, som spelas av Hanna Granlund, försöker lösa mordfallet och får hjälp av bondkattsassistenten Jansson, spelad av Lotte Widner. Hjälp eller hjälp, det är polismästaren Gustaf (Vilmer Vännman) som tvingat på Findus den något ”töntiga”, nya assistenten som snarare tycks stjälpa än hjälpa till i mordfallet. De två mycket olika karaktärerna får dras med varandra och en sådan duo klickar, ja, kanske inte världsbäst alla gånger, eller…? 

På annat håll i staden söker den grävande journalisten Maja Gräddnos (Elin Hagelberg) och brodern Pelle Svanslös (Peter Åström) efter svar på vad som hände i mordet på Pettson. Pelle är rädd och vill inte bli journalist men systern Maja, som knappt lärt sig hur en journalist bör vara, tvingar på honom uppdrag han sent kommer glömma. Ordvitsar och humoristiska repliker kastas hej och vilt mellan dem, som mellan alla andra karaktärer, vilket är utmärkande för ett spex. Det sjungs och orkestern bakom spelar alltifrån Lill-Babs ”En tuff brud i lyxförpackning” till Lady Gagas ”Bad Romance”. Det är egenskrivna texter som tar kreativiteten till en ny nivå. 

Kreativ är också scenografin. Den är påhittig och det märks att tid har lagts på att få O’Malleys Svartkrog och Pettsons gårdshus till så realistiska miljöer som möjligt. För det är ju på riktigt, i alla fall dras jag in i det, i mordet, vill vara med och lösa gåtan, hitta skurken.

Spexet vilar på komedin som genre och skämt om såväl CSN och Foodora går hem hos publiken vars målgrupp mestadels är studenter. En del omstarter blir det, och en och annan replik på danska, selvfølgelig! Handlingen är däremot komplex och det händer många saker samtidigt på scenen. Det krävs tålamod och vakenhet hos publiken fram till att mordet är löst och sanningen – som den grävande journalisten Maja ständigt tjatar om – är nådd. Jag har stundtals svårt att hänga med bland alla karaktärer och konflikter som trappas upp, kanske hade en mer avskalad historia med färre intriger gjort det lättare för publiken att förstå – för nu är det flera handlingar i själva handlingen och gång på gång splittrar det fokuset itu.

Detektiven Findus stannar visserligen upp med sina monologer och pratar med sig själv, ut till publiken. ”Är det inte så…”, inleder hon ofta med, och vi förstår genom dessa vilken riktning som därefter följer. De reflekterande scenerna är fina, Findus och de andra karaktärerna blir sårbara, vi kommer dem nära samtidigt som det ger en paus i det händelserika komedispelet – vi men också karaktärerna hinner andas. 

Spexets styrka är skådespelarinsatserna. De medverkande gestaltar sina roller på ett sådant sätt som får en att tro att de inte gjort annat i livet. Hanna Grönlund och Lotte Widners gestaltning av Findus respektive Jansson är skickliga och deras jargong är rolig att följa. Likaså gör Elin Hagelberg och Peter Åström, i rollerna som Maja Gräddnos och Pelle Svanslös, riktigt bra ifrån sig. Inlevelsen, rösterna, sången, uttrycken, hur de går upp och ned i tonläge, ja, vad ska man säga? Vilket ord kan sammanfatta deras skådespeleri? 

Wow. 

Ja, det var verkligen wow. 

Enligt Umespexarna själva är det en form av ”amatörteater” de sysslar med, men jag tycker inte att ”amatör” ger en rättvis bild av vad de presenterar på scenen. För om något så är det inte amatörigt, det är proffsigt. Även katter (i stövlar) kan leverera.