”Vad är det bästa med att bo i USA?”
På skinande ren, bourbontvättad men insnöad sydstatsamerikanska svarar mannen:
”Att du får bära vapen”

Countrydokumentären på SVT fångar inget större intresse. Men mannens utlåtande klingar igenkännande. Att få bära vapen känns som en slags symbol för USA:s bottenskikt. Deras heliga skyddsnät om en återfallsförbrytare som en gång började med att stjäla tuggummi skulle få för sig att ta sig in i ditt hus och stjäla dina Willie Nelson-vinyler. Så att du praktiskt men framförallt på laglig grund kan skjuta ihjäl honom. Ett för staten, i alla fall ur en ekonomisk synvinkel, kostnadsfritt sätt för medborgare att ta lagen i egna händer. Sköt dig själv. Lev ditt liv. En osäkrad hagelbössa är liksom alltid billigare i timmen än en kostymbeklädd advokat.

Mannen är sydstatsstereotypen som aldrig hört talas om Kanye West. Vapenromantikern som mycket väl känner till och respekterar Woody Guthries ‘This land is your land’ men som egentligen inte kan stå för budskapet. Men han är också patrioten som lever utan större privilegier. I ett inlandets USA på ruinens brant. Där countryns lyrik i generationer verkat som ett slags plåster på vardagens krävande sår. Samtidigt som den pop-country som i dag säljer bäst, reflekterar över ting med intressemängd av ett par ihåliga kalsonger.

Mannen är dock endast en minutlång fläck i detta countryporträtt. Countrymusikern Justin Townes Earle är porträttets ansikte. Han riktar blicken mot countryns historia och reder, så gott han kan, ut vilka influenser denna bibelbältets favoritmusikgenre har i bagaget. När countryn blir föremål för släktforskning brukar man till sist oavsett utförande hamna hos Hank Williams. Men Justin nämner istället spännande nog Woody Guthrie som en av countryns och amerikansk folkmusiks urfäder. En man som influerat inte minst Dylan. Justin berättar hur Guthrie var en mästare på att förvandla en annars ointressant vardag till något högintressant. Hur han genom enkla budskap förde folk samman.

Justin Townes Earle talar inte bara om historia. Hans namn är historia. Son till Steve Earle. Döpt efter Townes Van Zandt, som var en av faderns allra närmsta vänner. I den förmodligen bästa countrydokumentär (om inte musikdokumentär i allmänhet) som någonsin gjorts: ‘Heartworn Highways’, inspelad 1976, får vi följa Earle den äldre och Van Zandt i unga år. Då ambition och framgång inte precis gick i hand. De båda var en del av den outlaw country-rörelse som växte fram under 70-talet. De som inte hoppade i säng med ”The Nashville Sound”. Countrybohemer envist beslutna om att göra sin grej. Långt ifrån något slags fast och lugnt liv i en harmonisk stad. Ständigt på flykt till nästa gig i nästa stad. Med allt de ägde på fickan, gitarr i famn och kapsylen slängd för längesen.

Vid en sekvens i ‘Heartworn Highways’ står Townes Van Zandt likt en slav under buteljen utanför ett ruckel till hus. Med en coca-cola i ena handen och en flaska bourbon i den andra. Samtidigt som kameran skildrar honom och det han säger, blandas det grogg efter grogg. Svaljet agerar glas.

Townes Van Zandt lever inte längre. 1997 vid 52 års ålder gav kroppen efter mången år av alkoholism upp. Steve Earle däremot lever än och närmar sig sextio. I ‘Be here to love me’ – den mycket varma dokumentären om Townes Van Zandts liv från 2004 – talar han om mannen som en gång var hans idol, men som senare blev en vän för livet.

‘Be here to love me’ är en stark berättelse om Townes Van Zandt. Geniet som aldrig fick den uppmärksamhet han förtjänade. Kanske söp han bort alla vackra öden. Kanske gick han bara sin egen väg. En poet med gitarr vars musik var allt annat än ihåliga kalsonger. Han skapade kvalité, utan att ens känna till begreppet kvantitet. Han lämnade precis som Hank Williams denna värld på nyårsdagen. Båda två efter lika korta som destruktiva liv.