Vem: Bruno K. Öijer
Var: Sagateatern
Betyg: 4/5

In på scen kommer rockpoeten. Utan att slänga minsta blick eller hälsning mot publiken greppar han micken och första dikten tar sin början.

Varje avklarad dikt bemöts av applåder som rockpoeten i sin tur svarar på med en segergest, ett ”Yes!”, en knuten näve.

De som applåderar är till majoritet den sortens publik som får en tjugoettårig recensent att känna rädsla, över om det är en förkylning eller en hjärtinfarkt som hörs, när en äldre man hostar så högt att rockpoeten nästan stannar upp mitt i en dikt.

Men inte alla här i kväll som kommit för att se Bruno K. Öijer är livserfarna.

bruno-k-oijer-2

Bredvid sitter en frälst far och hans tonåriga son som understundom är ett försök för frälsning. När den första akten av två når sitt slut frågar farsan sonen: ”Jaha, vad tycker du då?”

”Det är lite speciellt” svarar sonen ödmjukt men inte allt för upphetsat. Sonen verkar ställa sig agnostisk inför Öijer-tron. Fadern ser ut att ta insikten om att sonen är förlorad bra. Men följdfrågornas uteblivande varslar om en hopplös besvikelse.

Det är speciellt att se Bruno K. Öijer. Inte minst för någon som aldrig tidigare varit med om estradpoesi. Det kan även en annan understryka.

Men speciellt kan betyda mycket. Här denna afton betyder det enastående. Öijer spottar ur sig varje ord och stavelse som om det vore hans sista.

Det är befriande att se Bruno K Öijer läsa poesi. I synnerhet när han ryter till.

Ibland är det flummigt, dikter som kräver största koncentration. Ibland är det så självklart att dikten tar eld. Då sitter man hängiven till tusen på sin plats i salongen och låter värmen – som föder gåshud – skölja över en.

Råkar du för en sekund tänka på annat – som att dagarna fram till nästa tvättid går att dela på två för att nå antalet rena kalsonger – och missar ett ord eller en mening kan en hel dikt vara förlorad. Var och ett av orden är ömt beroende av varandra.

Inte en stavelse sopas under mattan. Alla hängs de upp på väggen som konstverk.

Det är befriande att se Bruno K. Öijer framföra sin poesi. I synnerhet när han ryter till. Som han gör mot dem ”som särar på pannbenen och låter sig våldtas av dumhet”. Eller mot kungafamiljen, som ”är ett hån mot alla sagoböcker.”

Helt plötsligt kollar rockpoeten gravallvarligt på armbandsuret och säger: ”Den här dikten skrev jag för 35…

…år sen”.

I slutändan, när ljuset tänds i salongen och publiken lämnar sina platser för att ta sig ut, är det Öijers speciella humor som lämnat starkast avtryck.

Enastående.

En annan konstaterar att rockpoeten verkligen inte går av för hackor.

Text: Oskar Carlsson