Foto: Daniel Åhs Karlsson

Vem: Markus Krunegård
Var: Scharinska Klubben
Betyg: 4/5

Umeå Studentradios Tor Sörstam var på plats när Markus Krunegård spelade inför en lyrisk publik på Scharinska under fredagskvällen.

När jag kommer till Scharinska vid 22-tiden är det en halvtimme till spelningen med Norrköpingssonen Markus Krunegård ska ta sin början. Det är hans andra spelning i Umeå i år efter hans framträdande på UxU-festivalen i somras. I konsertlokalen är det fortfarande glest mellan besökarna och spänningen ligger i luften. I högtalarna spelas the Animal Fives engelska cover på Säkerts ”Vi kommer att dö samtidigt du och jag” och en roddare går fram och tillbaka över scenen och stämmer instrumenten. På utsatt speltid 22.30 är det knökfullt, men Krunegård uteblir. Under den halvtimme som dröjer innan spelningen drar igång hinner jag störa mig några gånger på den överförfriskade publiken, men det är smällar man får ta när det är klubbspelning.

Strax innan 23 lyser den digitala backdropen upp och visar orden ”Skön stil och kärlek” innan Krunegård äntrar scenen tillsammans med sitt band. Första låten är ”Hell yeah Norrtälje” från hans senaste skiva ”Rastlöst blod” och det blir bra drag direkt. Han spelar själv leadgitarr och blåser upp luggen. Spelningen får en bra start och driver på i ett tempo som håller kvällen igenom. När låten tar slut tilltalar han publiken som ”kära björkälskare” och håller ett litet tal om att det är dubbelt så bra att tillhöra två kulturer innan han drar igång ”Invandrarblues” från tidigare nämnda skiva. Därefter följer ”Everybody hurts” som byggs upp snyggt med en surfande indiepopkänsla.

Publikens engagemang når nya höjder när i stort sett alla på Scharinska sjunger med i texten.

Då jag inte lyssnat aktivt på Markus Krunegård sen hans första soloskiva ”Markusevangeliet” från 2008 hoppas jag att han ska spela några låtar även från den och efter den nya, lite lugnare ”L.A L.A” där utsträckta händer och ölflaskor vajar sida vid sida får jag som jag vill. ”Ibland gör man rätt ibland gör man fel” är en gammal personlig favorit och den höjer spelningen för mig, därefter följer hiten ”Hela livet var ett disco” och publiken är riktigt bra och sjunger med spelningen igenom. Efter ”Askan är den bästa jorden” med ”Allsång på skansen”-viftande händer och den lite småtjatiga ”Du stör dig hårt på mig” är det dags för Krunegårds stora hit från 2008 ”Jag är en vampyr” och publikens engagemang når nya höjder, när i stort sett alla på Scharinska sjunger med i texten.

Innan bandet går av scenen drar de av ”Korallreven och vintergatan”. Den innehåller textraden ”mänsklig värme snälla kom närmre” som Krunegård förklarar är botemedlet mot ”rasistpartiet som är Sveriges tredje största”. Han säger att spelningen fick ett perfekt slut, men blir inropad av den lyriska publiken. Extranumret börjar med den nya ”Let’s go nu är jag din yo” innan kvällen avslutas med den av publiken önskade ”Stjärnfallet” från första skivan som blir en perfekt allsångspärla ackompanjerad endast av Krunegårds gitarr och basisten på dragspel. Sången fortsätter även efter det att Krunegård tackat publiken och gått av scenen och överröstas tillslut när Håkan Hellströms ”Kom igen Lena” lite snöpligt börjar spelas i högtalarna.

Krunegård gör en bra, ösig spelning med fina poparrangemang som dock inte hade mått sämre av att ha med ännu en gitarrist. Han har potential att kunna bli lika stor som Håkan Hellström eller Kent, men då behövs de där avgörande, livsförändrande låtarna, som jag tycker saknas hans skivkatalog, men vem vet hur framtiden ser ut? Mycket talar för att den skulle kunna tillhöra Markus Krunegård.

Text: Tor Sörstam