På köksbordet ligger flygbladen som tryckts med kommunistiska slagord. Det är tidig morgon morgon i staden Villeneuve. Året är 1940 i den tysk-ockuperade delen av Frankrike. Den lilla moderlösa franske pojken Gustave sitter vid köksbordet och skriver på en uppgift som ska lämnas in senare under dagen.
”Vad har du skrivit?” undrar pappa Marcel. Gustave läser upp och det låter bra. Men inte tillräckligt.
”Skriv om”.
”Men jag har inte fler blad i häftet” svarar han uppgivet.
”Ta ett löst blad då”.
Marcel vänder ryggen till och den lille pojken tar en nytt löst blad och börjar om på nytt.
”Du får gå till skolan i dag Gustave”.
Marcel som annars brukar ta med pojken på cykeln har annat som väntar. En hemlighetsakt som kräver stort mod. Uppdagas det att han sprider förbjuden propaganda i stadens brevlådor väntar mången år i fängelse.
Marcel beger sig ut. Gustave blir ensam kvar och kameran skildrar närgånget skrivprocessen. Det skymtar en tryckt text på baksidan av det nya bladet. Inga ord yttras. Vinjetten går igång.

Jag fullkomligt häpnar över ‘En liten fransk stad’ (Originaltitel: Un village française) som serien heter och som SVT nyss visat första säsongen av. En serie som jag fått ögonen mäkta fäst vid i min zappning efter något ätbart i tablåernas gemensamma kloak.

Min vanliga inställning till många av de för tillfället mest populära serierna är milt uttryckt tveksam. Jag har blivit avskräckt av alldeles för många serier där varenda avsnitt behandlar ett och samma ämne i dryga timmen, för att sedan eskalera sista sekunderna och avslöja att slutklämmen följer i nästa avsnitt. Väl i nästa avsnitt märker du att förra avsnittets cliffhanger var ett bagatellartat och billigt lockbete. SVT-aktuella serien ‘Homeland’ tenderar att arta sig just så.

‘En liten fransk stad’ gör det inte.

Dramat fortlöper i ett sanslöst tempo. Om du kan slå en piss utan att missa något av betydelse i ‘Homeland’ hinner du i ‘En liten fransk stad’ knappt ens slänga ett getöga mot toaletten. Skådespelet utförs så träffsäkert att serien med ögonbindel utan att tveka pekar ut månen på den ofta mörka TV-himlen. Berättandet i sin tur artar sig så detaljrikt att jag faller platt. Regissören använder sina verktyg så väl att finsnickeri förefaller vara en grav underdrift. Och allt finns för gemene svensk att hitta fritt på SVT-play.

I detta seriedrama varvas allt från kriminaldrama till familjedrama med i en 90-talists ögon oerhört verklig skildring av 1940-talets franska landsbygd.
Vi möter Daniel Larcher, den godtrogne läkaren, som blir något av stadens fader då han ofrivilligt utses till borgmästare av det tyska nazistkompani som tagit över staden. Befälhavaren i detta kompani ställer Larcher inför stora prövningar och odrägliga krav.
Vi följer den unga och oerfarna poliskommissarien Jean Marchetti som snabbt i takt stadens invånares åtstramade livssituation under tyskt ockupationsstyre tvingas bli en erfaren polis. Han blandar impulsiva arresteringar med spjutspetsvassa förhör. Sammantaget har han sällan fel i sina misstankar mot diverse lagförbrytare. I unge Marchettis spår följer inget utrymme för avslappning, men tid till att olyckligt förälska sig i borgmästare Larchers hustru, det finner han sannerligen.
Mitt i allt verkar också Raymond Schwarts, sågverksägare och en av stadens verkliga auktoriteter, som vänstrar med mjölkbondens fru nu när mjölkbonden tvingats ut i kriget. På hans sågverk trampar kommunisten, tillika läkare Larchers bror, Marcel inte sällan i klaveret. Något som herr Schwarts trots sin skilda politiska inriktning väljer att se mellan fingrarna på.

Dessa öden och många fler därtill flätas samman i ett makalöst välgjort drama. Alla går de på Villeneuves gator, alla möts de i samma rum. Minsta lilla oskyldig aktion hos en karaktär riskerar bli stora konsekvenser för en annan. Som tittare är det en aktiv njutning. Kollar du med passiva ögon kör handlingen om dig som om den vore servad i Renaults formel 1-stall.

Det är det aktiva jag faller för. Serier som dras ut i uppsjö av säsonger tröttar ut mig. Därför blev jag mycket besviken över att SVT lite sent på bollen visar första säsongen av denna serie som i dag hunnit gå hela sex säsonger. Men jag gör ett undantag. Jag biter ihop. Jag tänker göra ett ärligt försök att plöja mig igenom var och varenda avsnitt. För jag kan i sanning säga att radio- och TV-avgiften sällan känns så legitimt spenderad som när sökfältet på SVT-play fylls med ”En liten fransk stad”.

Fotnot: Har nyligen börjat se andra säsongen av ‘En liten fransk stad’ och insett att storheten från första säsongen är som bortsprängd efter en flygräd av Luftwaffe. Det är långsammare tempo, sämre dialoger och sammantaget allmänt illa regisserat. Värst av allt är filmandet, kameravinklar från helvetet och första säsongens enkla bildutformning som fick tittarna att sväva in i ett franskt 40-tal ser nu ut som en plastig och nutida pjäs. Det känns som att en budgetåtstramning ägt rum. Den vackra segelbåten är såld till förmån för en livbåt, där den andra säsongen bara ska flyta med likt en havets slav på första säsongens starka medvind. Min hängivelse för denna serie stannar efter en säsong, tyvärr.