Ridån går upp – Märgben

Inför en fullsatt publik på Väven framför åtta dansare, alla från olika länder, ett samiskt budskap. Det är Norrdans senaste uppsättning, Märgben.

Koreografen heter Simone Grøtte. Föreställningen handlar inte bara om hur det är att vara same, utan också hur det är att vara människa.

Foto: Lia Jacobi

När vi tränger oss in till våra platser i publiken ställer sig några kvinnor i medelåldern sig upp för att ge oss plats att gå förbi. De är raka i ryggen och klär verkligen i sina samedräkter.

Lokalen släcks ner och in på scenen kommer åtta personer, de sätter sig runt vad som liknar en eld, men är en upplyst radio. En kaffeburk öppnas och en kvinnoröst lyder på norska i högtalarna ”Vad är det bästa med att vara same?”, nu börjar personerna att dansa. Rytmiskt flyger de upp i luften, de ser lätta och elastiska ut med sina samiska tumvantar på sig.

Varje gång någon av de åtta dansarna öppnar den gamla och rostiga kaffeburken hörs en röst i högtalaren. I början nämner talarna kommentarer som de fått höra hela sina liv, nedvärderande kommentarer från icke-samer. En ung kvinna pratar om hur det är att vara same utan att kunna språket och utan att äga en snöskoter.

Samhörigheten lyser igenom dansen

En bit in i föreställningen hörs en ung röst om naturen, en norsk röst om de samiska koltarna. De pratar om känslan av att gå på stigar som deras förfäder stampat upp, om tryggheten, samhörigheten, hjortronen, längtan till naturen och upp till fjällen, till renköttet i frysen. De betonar lyckan över vetskapen om att de alltid kommer att återvända dit.

Vilket fack ska jag placera mig i?

Dansen förstärker rösterna och rösterna förstärker dansen. Det är en bra balans, även om koreografen någon gång kunnat lita på mer på publiken – vissa saker hade kunnat lämnas öppet för tolkning.

En bit in i föreställningen dansar en man med en bok. Han rör sig som att han tänker: ”Boken är en del av mig men jag inte vet vad jag ska göra med den, jag beundrar den men den skapar problem som jag inte vet hur jag ska förhålla mig till. Det är inte jag som valt boken och jag blir inte av med den”. Tillslut lägger sig mannen ner, helt stilla med boken över honom. Den öppnas och det visar sig att boken innehåller ett register; A, B, C, D. För mig är det glasklart – en metafor för att samerna får en stämpel av samhället, de tvingas välja i vilket av samhällets fack de ska placera sig.

Något slags förtydligande hörs ur högtalarna om hur dansaren känner sig. Rösten känns överflödig.

Att förhålla sig till olika stämplar och fack, att tvingas leva med vissa personer som är en del av dig, vare sig du vill det eller inte, det är att vara människa. Vi föds in i en familj som vi inte själva valt och på grund av vår hy och hårfärger placeras vi i fack vi inte valt själva.

Det bästa med att vara same

Dansen förmedlar känslan av att det tär på en människa att vara född till same. Dansen är kraftfull, under vissa delar ser det ut som att dansarna blivit besatta av onda andar. Men gemenskapen, naturens krafter och längtan efter att sätta på sig kolten och äta märgben runt en öppen eld, är större än boken med register och olika fack.

I slutet av föreställningen kommer frågan igen: ”Vad är det bästa med att vara same?” ”Märgben”. Svaret kommer från den norska koreografen.

av Elin Janeröd

Adress

Samhällsvetarhuset S107
Umeå universitet
Box 7652 Umeå

Ansvarig utgivare

Max Emanuelsson
stationschef@umeastudentradio.se