Ridån går upp – Backbone

Gravity and other myths suddar ut gränsen mellan att flyga och falla. Om och om igen.

 

Foto: Carnival Cinema

Blunda en liten stund. Tänk dig att du flyger. Inte att du sitter i ett flygplan, utan att du flyger själv. Tänk dig sedan att du faller handlöst mot marken, hur den hisnande känslan i magen bara blir starkare och starkare. Tänk dig sedan hur du lättat andas ut när du fångas precis innan du slår i marken. Det är så här jag känner mig denna måndagskväll. Om och om och om igen.

Hela Idun-teatern har fyllts. Det är unga människor, gamla inbitna teaterrävar. Alla är där. För att se succégruppen Gravity and other myths framföra Backbone, sin nya föreställning.

Men det är ingen teater som utspelar sig framför våra ögon. Eller på sätt och vis är det faktiskt just det. Det är ett skådespel där varje person på scenen är den så viktiga första stenen i byggnaden.

Det är nycirkus, akrobatik och hisnande konster som visas upp. Det är fyra våningar människor på axlarna till varandra, det är kast av liten människa mellan två killar i luften och två på marken.

Något annat ord än breathtaking är svårt att hitta. För vem kan säga något annat när nio människor med plåthinkar som ögonbindlar bygger en mänsklig kon, med en tjej i spagat som topp?

Gravity and other myths är inte bara en grupp akrobater, de är en välsmord maskin, ett urverk. Varje person är ett unikt utformat kugghjul som fyller sin unika egenskap. Det går inte att plocka bort det, då faller maskineriet. Det går inte lägga till ett annat, då hackar visarna.

Förutom alla cirkustrick, kast och konster finns också inslag av dans och musik. Två extremt duktiga musiker sitter vid sidan om och illustrerar det vi ser på scenen. De bestämmer om det ska gå fort, långsamt, är spännande eller bara vackert att se på. Precis som alla duktiga akrobater lägger musikerna en grundstomme för hela upplevelsen.

Det är också musikerna som leder oss in i det rytmiska, det dansanta, slutet. När ett nät fyllt av stenar hänger över huvudet på tre tjejer som hjälps åt att skapa fantastiska skulpturer av sig själva. Med den fulla tilliten till sina kollegor två meter bort, som håller repet där stenarna sitter fast, tar de lugnt och taktfast hand om varandra och deformerar allt vad ett kroppsligt fängelse heter. Det är lugna, rogivande toner som flyter in i mina öron, det är tillit till att världen inte kommer kollapsa över mig, och det är förtroende till mina vänner, som får mig att göra mitt yttersta men ändå alltid tar hand om mig.

Jag må gå ut genom dörren efter att stenarna varsamt hissats ned på golvet utan att krossa någon. Men den hisnande känslan av att falla och fångas följer med mig hela vägen hem hela vägen hem.

© Umeå studentradio 2019

Adress

Samhällsvetarhuset S107
Umeå universitet
Box 7652 Umeå

Ansvarig utgivare

Felicia Nilsson
stationschef@umeastudentradio.se