Ridån går upp – Backbone

Gravity and other myths är inte bara en grupp akrobater, de är en välsmord maskin, ett urverk. Varje person är ett unikt utformat kugghjul som fyller sin unika egenskap. Det går inte att plocka bort det, då faller maskineriet. Det går inte lägga till ett annat, då hackar visarna.

Förutom alla cirkustrick, kast och konster finns också inslag av dans och musik. Två extremt duktiga musiker sitter vid sidan om och illustrerar det vi ser på scenen. De bestämmer om det ska gå fort, långsamt, är spännande eller bara vackert att se på. Precis som alla duktiga akrobater lägger musikerna en grundstomme för hela upplevelsen.

Det är också musikerna som leder oss in i det rytmiska, det dansanta, slutet. När ett nät fyllt av stenar hänger över huvudet på tre tjejer som hjälps åt att skapa fantastiska skulpturer av sig själva. Med den fulla tilliten till sina kollegor två meter bort, som håller repet där stenarna sitter fast, tar de lugnt och taktfast hand om varandra och deformerar allt vad ett kroppsligt fängelse heter. Det är lugna, rogivande toner som flyter in i mina öron, det är tillit till att världen inte kommer kollapsa över mig, och det är förtroende till mina vänner, som får mig att göra mitt yttersta men ändå alltid tar hand om mig.

Jag må gå ut genom dörren efter att stenarna varsamt hissats ned på golvet utan att krossa någon. Men den hisnande känslan av att falla och fångas följer med mig hela vägen hem hela vägen hem.