Padelhysterin är ett hån mot traditionella racketsporter

Publicerad: 2022-01-17

Padel är för det första inte jobbigt någonstans. Man är två spelare i varje lag, planen är jätteliten och man kan använda väggarna till sin fördel. Det är ytterst få gånger jag upplevt det minsta flås på en padelbana. Så när manliga IPA-fantaster och medelålders kvinnor som vill “hålla igång” spelar en timmes padel innan AW:n på fredagseftermiddagen lurar de bara sig själva. Vissa hävdar att “den bästa träningen är den som blir av”. Ut och spring då! Gör armhävningar, situps, plankan eller vad fan som helst. Att människor är villiga att betala 400 spänn för en timmes lunk i en padelhall är för mig ett mysterium, när det finns både billigare och betydligt bättre vägar att gå om man vill träna. 

Detta har jag lite svårt att erkänna, men padel är faktiskt ganska kul. Men mer bowling-kul. Det är löjligt enkelt i början, man lär sig snabbt och de flesta kan spela mot varandra utan för stora skillnader i skicklighetsnivån. Ska det vara så? För mig är charmen med att börja ägna mig åt en ny sport att inlärningskurvan representerar hur roligt det är. I början är man jättedålig och det är skittråkigt, men i takt med att man spelar mer, lär sig mer, blir det roligare. Till slut är man inte så oduglig längre, och sporten man har valt att ägna flertalet timmar i veckan på är roligare än någonsin. Man är stolt över resan man gjort. Detta är i princip obefintligt i padel, eftersom inlärningskurvan är så kort. Men det kanske är därför människor faller för det så lätt. Det är lätt att gå den enkla vägen, och människors inställning till padel symboliserar genvägssamhället vi lever i. Det ska gå snabbt, man vill bli bra på något utan minsta ansträngning, pang pang pang! 

Att vissa ens vågar jämföra padel med de mer “traditionella” racketsporterna vi har är pinsamt. Det är ett hån. Genuina, hederliga sporter som badminton, bordtennis, squash och tennis som inte bara kräver stort intresse, utan även ett jävlar anamma för att bli hyfsat bra på hamnar i skymundan för fenomenet padel, som jag väljer att likställa med bowling eller klassiska pubsporter som dart och biljard.

Kalla mig gubbig. Men det får ta mig tusan räcka snart. Padel förtjänar inte på långa vägar hypen den fått. 

Slutligen vill jag bara presentera en liten uträkning jag gjort. År 2020 bokades en padelbana cirka en miljon gånger. Den genomsnittliga människan spelar en timme, vilket kostar ungefär 400 kronor i de flesta padelhallar. Detta betyder alltså att 2020 la det svenska folket hisnande 400 miljoner kronor på en pubsport där inlärningskurvan är löjligt enkel, flåset är icke-existerande och ett obefogat självförtroende är största följden.

Nä, vet ni vad? Jag bokar tennisbanan i Mörrum för 70 kronor istället.