Movits! – satan vad bra de är

”Med energi som att de injicerat dextrosol eller något narkotikaklassat preparat tre minuter innan de kliver upp på scenen studsar de runt som Duracell-kaniner, och publiken älskar det. Jag älskar det.”

Så beskriver USR:s recensent Martin Öström Movits spelning på Väven.

Debut när det kommer till att recensera musik, och bra känns det inte.

Facebook-evenemanget för konserten hade start vid 18.30. Tidigt tänker jag, men tar ändå min kamera och mitt block och sätter mig i bilen någon gång vid 18. Under mitt strosande från parkering till Väven gräver jag i fickan och hittar det ciggpaket som råkat hamna i fickan efter någon fest under valborgsfestligheterna i Uppsala. Fredrik Strage. Cigg. Det hörde till, och jag fipplade fram en tändare som sedvanligt ligger i jackans innerficka.

Till slut anländer jag, och klockan står då på 18.29. Ingen är här, men jag går ändå in och beställer en kopp kaffe och sätter mig. Klockan går. Hungern växer inom mig, och raskt promenerar jag till närmsta kebabhak och beställer in den underskattade blandningen ris/pommes med kycklingkebab och blandsås. På fängelsekundsmanér kastar jag i mig maten på kort tid, tackar den sympatiske restaurangägaren och springer tillbaka till Vävenscenens dunkla mörker.

Väl där är det Luleåbaserade hiphop-kollektivet Potion Gang på scen. Höga toppar och halvdjupa dalar när det kommer till deras liveframträdande, men de ville verkligen. Flera medlemmar var dessutom klädda i Bastard Burgers-tröjor, lite påtvingat kan jag medge att det kändes.

Random Bastards har kanske inte en riktig konkurrent på den norrländska rapscenen, men någon som kan ligga hack-i-häl ett tag, i alla fall.

De kliver av scenen, och lokalen börjar fyllas av människor som hungrar efter energifylld pop-hiphop-brassband-klezmer-vadfandetnuär-musik. Högtalarna dånar av Essex-bandet The Tremeloes, och deras hit Silence Is Golden. Till slut springer de ut. Movits.

Potion Gang agerade förband under kvällen. Foto: Martin Öström

Med energi som att de injicerat dextrosol eller något narkotikaklassat preparat tre minuter innan de kliver upp på scenen, studsar de runt som Duracell-kaniner och publiken älskar det. Jag älskar det. De i runda slängar 500 besökare som tagit sig till den gräsliga byggnaden nere vid älven sjunger med i alla låtar som spelas.

Min telefon under konserten fylldes långsamt av människor som självgott visade upp var de befann sig under kvällen den 3 maj. Swedish House Mafias ”SISTA” spelning. Ett tjugotal bilder på tre ringar som lös upp Globen. Att människor hellre står och fistbumpar till någon som trycker på play än att gå på livekonsert med riktiga instrument kommer alltid att förundra mig.

Movits, i alla fall. Satan vad bra de är. En blandning mellan gamla låtar från albumet Ut ur min skalle till nysläppta topplistelåten Sodavatten gjorde spelningen till en behaglig affär. Sångaren Johan Rensfeldt använde sömlöst sin effektpedal vilket höjde kvalitén på de låtar autotune används.

Norrlandspatriotismen skiner igenom stundtals, och det något töntiga publikfrieriet pågår en liten stund. Snark. Relativt väntat var det dock, och det tog skönt nog inte bort något från det en och en halv timme långa giget. De två bröderna Rensfeldt som utgör 2/3 av bandet hade sina föräldrar där, och de båda fick önska varsin låt. Mamman, som enligt sångaren Johan är en raggare i själen önskade låten Limousin. Passande med tanke på hur musikvideon ser ut. Bandets mest spelade låt tände till publiken på allvar, och man kunde se, känna, och höra hur majoriteten sjöng med. 

Det roligaste med den här kvällen på Väven förutom den riktigt bra musiken var åldersspridningen hos publiken. Längst fram stod de unga och vitala besökarna som ville röja och möjligtvis få nudda sångaren när han klev ner på kravallstängslet, och längst bak i lokalen står de äldre. Jag ställde mig bredvid en kvinna som till synes var runt pensionsåldern. Så såg det ut längst bak. En vägg av pensionärer som helst undviker den svettiga publikkärnan och stanken som snabbt letar sig in i näshålan.

Kort innan konserten är slut står jag bredvid två unga killar som med sin extremt grova norrländska avslöjade att de åkt en bit för att ta sig till Umeå och Väven. De var glada över hur bra det var, men svettiga som man tror att man endast kan bli av en timme på en spinningcykel. Det svettiga och intima, tillsammans med Movits musikform med djangogitarr, blås, och streetswing var det perfekta receptet för att fredagskvällen på Väven skulle bli bra, om inte bäst.

Spelningen får betyget: stark 7:a på den 10-gradiga skalan, där en 10:a är Queen på Live Aid.

Spelningen på Väven var näst sista spelningen för Movits på deras vårturné. Foto: Martin Öström

© Umeå studentradio 2019

Adress

Samhällsvetarhuset S107
Umeå universitet
Box 7652 Umeå

Ansvarig utgivare

Felicia Nilsson
stationschef@umeastudentradio.se