Frida Hyvönen kommer ut ur sitt skal

Senast Frida Hyvönen stod på scen var i somras på Statement festival. Nu på fredag återvänder hon från skrivarstugan i Flarken med en handfull nya låtar som kommer avtäckas på festivalen MADE på norrlandsoperan i Umeå. USR har pratat med henne om att ta risker, integritet och att musiken bara nästan låter som hon vill.

– Jag önskar att aldrig behöva titta tillbaka, det är en smärta med att inte vara improvisationsmusiker vilket jag egentligen borde vara. Det är någonting med att allt man har gjort fortfarande finns kvar, det känns lite smutsigt på något vis, säger Frida Hyvönen.

Hur känns det inför festivalen?

– Det är jättekul, jag ska ju spela lite nya låtar som jag håller på att skriva fortfarande. Det känns härligt och lite nervigt. Just nu är jag mitt i en skrivperiod så det är roligt att få komma ut ur skalet och spela upp lite nya grejer.

Vad kan du säga om de låtarna?

– Jag sitter och skriver dem färdigt nu. Det är inte ens säkert att de kommer vara helt färdiga till fredag. Jag skriver ofta om låtar efter att jag spelat upp dem första gången. Det är nånting som händer när man spelar upp låtar, man känner något för dem då.

Det blir lite work in progress stämning de första typ tre gångerna man spelar en låt, sen blir de mer skrivna i sten. För mig är det här den härligaste fasen, både som upphovskvinna och artist och som konstnär. Det har ett spänningsvärde som är större än en konsert där man vet exakt hur det blir.

Kan du besväras av just det? Att när man spelat sina låtar så pass många gånger kan man inte ändra dem längre, för att publiken börjar kunna texterna.

– Ja precis så är det, publiken sjunger med och själv sjunger man fel. Det har hänt att jag ändrat någonting men på scen insett att det inte går. Det kommer ofta en fas på en turné där jag önskar att jag var improvisationsmusiker istället. Jag tycker det är svårt att upprepa saker.

Det är förenat med mer risk att spela nytt. Det är mycket mer sårbart, ofta när jag spelat låtar från förra skivan får jag höra, “åå det måste kännas så utelämnande att spela fredagmorgon” och jag känner inte att det är ett dugg sårbart vid det här laget medan första gångerna var det väldigt sårbart.

Jag vet inte om det jag skrivit är bra, det kan jag inte veta förrän jag spelat upp det några gånger och känner hur det känns i rummet, jag vet inte ens om jag vill ge ut det på skiva.

Det är en risk du tar.

– Det är en risk och jag gillar det. Man får nerver av stål till slut, det är nästan ingen som kan göra en nervös och då är det skönt att bli det ibland. Det känns riktigt. Jag är ganska enslig i processen, jag har ingen producent som jag bollar med så publiken blir de första jag spelar upp låtarna för.

Hur ser din skrivandeprocess ut? Jag har förstått att du sitter mycket i Flarken.

– Ja, jag bor ju i Stockholm men har jobb-pendlat upp dit hela hösten.

Kul att pendla bort från stan.

– Ja precis! Jag har ju en dotter, och delad vårdnad, så när hon är hos sin pappa åker jag upp till Västerbotten och jobbar. Där kan jag sitta och skriva, dels för att jag har ett eget hus och det är ingen som störs eller stör mig. Det är bra för det finns inte så mycket annat att göra än att spela musik.

Kan man förvänta sig någon ny konstnärlig riktning i det nya materialet?

– Jag har som ingen koll på det, men det jag kan säga är att jag är tämligen genretrogen, det är piano och sång. Jag tycker det är roligast att framföra sånger som är väldigt berättande så jag håller mig till det. Däremot textmässigt kan det röra sig en del.

Har du förändrats som artist?

– Nej det skulle jag inte säga, det handlar nog mer om att jag försöker renodla den artist som jag är. Även det jag skrev för femton år minns jag hur jag tänkte. Sen har jag producerat det på olika sett.

Fortfarande känner jag att det inte låter riktigt som jag önskar att det skulle göra. Jag har aldrig riktigt fått till det som det låter i mitt inre, så det är en ongoing search kan man säga. Någon gång kanske..

Skönt att känna att man fortfarande är samma sig själv.

– Självklart har jag förändrats som privatperson, framförallt har jag blivit äldre och jag kan känna att vissa av tankegångarna i de tidigare låtarna skulle jag inte kunna ha idag.

Jag önskar att aldrig behöva titta tillbaka, det är också en smärta med att inte vara improvisationsmusiker vilket jag egentligen borde vara. Det är någonting med att allt man har gjort fortfarande finns kvar, det känns lite smutsigt på något vis.

 

 

I dagens musiksverige, hur ser du på din roll där?

– Bra fråga, jag känner att jag kört mitt eget race. Det är väldigt mycket beroende på sammanhang, vem som tittar. Vissa yngre kan se på mig som om jag var en legend, medan den äldre delen av min publik ser på mig som en begåvad flicka.

Själv försöker jag att renodla mitt eget konstnärskap och inte tävla eller hetsa, jag gillar inte den rörelsen. Men ibland är det svårt, jag försöker se på konst och musik som eviga ting.

Men med detta sagt, jag har faktiskt deltagit i en i breda musiksverige central låt som kommer nästa vecka med Linnea Henriksson. Hon gjorde en låt som heter småtjejer på Så Mycket Bättre, som var en version av Stors låt svartskallar. Vi ska släppa en remix på den, det är med Imenella, Peg Parnevik och Molly Sandén kanske. Jag spelar en liten bit där och den kommer nästa vecka.

Det känns som att du har hög integritet.

– Jo dels har jag integritet, men det kan man också ha om det har gått bra, det är inte självklart att kunna kosta på sig att tacka nej till saker. I bästa fall kan min benägenhet att tacka nej till saker göra att man blir eftertraktad och det verkar som att man är mystisk och svårfångad. Men egentligen handlar det mycket om ens eget arbetstempo, om vad som är behagligt och rimligt för ens skrivande och för ens person.

Som artist som skriver sitt eget material är det superviktigt att hålla sig själv på gott humör. Att hålla sig inspirerad och villig att arbeta själv utan att nån säger åt en. Det är mycket av jobbet som handlar om det, att hantera sig själv. Då måste man få bra balans om det ska bli något bra.

Hur kommer du fira jul?

– I Robertsfors med familjen, de flesta jular brukar bli där.

© Umeå studentradio 2019

Adress

Samhällsvetarhuset S107
Umeå universitet
Box 7652 Umeå

Ansvarig utgivare

Felicia Nilsson
stationschef@umeastudentradio.se