Cult of Luna lyckades fånga en indiesjäl

Umeå studentradios recensent Julia Lindberg om Cult of Lunas spelning på Väven den 11 oktober.

Det är fredag och Väven har förvandlats till någon slags lounge med bar. När jag och Jocke letar oss in i lokalen är jag nästan lite nervös. Jag är här för att recensera en genre jag knappt lyssnat på. Men, ingen minns en fegis. Jag får syn på Thomas Hedlund som sitter vid trummorna och lirar, vilket känns tryggt.

Det stämmer, Deportees tonsatte även mina tonår.

Thomas morsar på Dennis Lyxzén som befinner sig i publiken och min nervositet sjunker ytterligare. Att se personer som varit betydelsefulla i mina tonår får mig att känna mig åtminstone lite mindre malplacerad.

Första förbandet med okänt namn kliver på scenen. Det enda jag lyckas höra är att de kommer från Skellefte. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad de spelar för slags musik. Ingen growl, inget headbang. Kvinnan som frontar bandet har en stark röst som inte kräver en mikrofon. Publiken står helt stilla, kanske för att de njuter av musiken i stillhet. Andra förbandet hör jag inte heller namnet på, men i efterhand lyckas jag googla fram att de heter This Gift Is A Curse. Här drar metalkonserten igång på riktigt. Publiken står fortfarande stilla, med undantag för några som headbangar ikapp med basisten.

Plötsligt släcks lokalen ner. Tygstyckena i bakgrunden lyser upp i gult och någon mystisk musik spelas. Det är lite svårt att veta om det hör till låten. Cult of Luna kliver på scenen till jublet från en publik som börjar vakna till liv. När de drar igång vaknar även jag. Bandet består av vanliga människor, berättade Jocke innan. De har vanliga jobb samtidigt som de snart ska dra ut på världsturné. Det gör musiken lite mer spännande, konserten känns som ett fönster in i en replokal. Bandet känns som ett gäng killar som samlas för att syssla med det de älskar mest.

Jag ska vara ärlig, growl är inte min grej. Men det instrumentala blir en positiv överraskning. Jag var inte beredd på keyboard i ett metalband. Basen träffar mig som ett slag i magen, precis som det ska vara. Somliga delar av låtarna skulle lika gärna kunna höra hemma i någon indiedänga. Detta värmer mitt indiehjärta och gör att jag kan ta till mig en typ av musik jag kanske inte hade lyssnat på annars. Utan growl hade jag kunnat ha några av låtarna i en spellista, för till och med jag gungar med i musiken. Det är metal, men ändå inte metal.

Här kommer en bekännelse – jag har ingen aning om vilken låt som kommer när. Låtarna är i snitt tio minuter på Spotify och verkar vara ännu längre live. Det finns inget tydligt avslut efter varje låt, de flyter liksom ihop. Det blir aldrig något mellansnack eller några utdragna applåder, bara musik. Som publik är det svårt att veta när man ska applådera. Eller vänta, ska man ens applådera?

Mot slutet av konserten börjar jag tröttna. Det har gått tre timmar sedan första förbandet drog igång och jag har tappat lusten lite. Det hade räckt med ett förband, eller inget förband alls. För när huvudakten klev på scenen hade jag redan stått och lyssnat uppmärksamt i lite över 90 minuter. Hade jag varit ett fan sedan innan hade det förmodligen inte rört mig i ryggen, men för en nybörjare kändes konserten alldeles för lång.

När jag och Jocke går ut från Väven har jag fått massor av nya intryck. Den känsla som dröjer sig kvar är överraskningen – jag gick inte ut därifrån efter en låt. Musiken gick att lyssna på, till och med uppskatta. Det är svårt att säga om jag hade gått på en liknande konsert igen, men jag ser det som något positivt att ha fått uppleva Cult of Luna live. De lyckades fånga en indiesjäl.

Cult of Luna. Foto: Joakim Nyberg

© Umeå studentradio 2019

Adress

Samhällsvetarhuset S107
Umeå universitet
Box 7652 Umeå

Ansvarig utgivare

Felicia Nilsson
stationschef@umeastudentradio.se