På mitt vita soffbord ligger en DN Kultur-bilaga från 7 september. Den har jag stulit från redaktionslokalen, i vilken jag tillbringar oräkneliga dagar av min utbildning, och dit vaktmästaren var dag traskar in med diverse morgontidningar i famnen. Vilka jag läser med en ständig grundtanke; En väl skriven text är alltid värd att lägga undan till samlingen. En tanke som gjort att jag nu är uppe i tre sådana brott. Harmlösa brott.

Just denna bilaga pryds av en något äldre sammanbiten herre i svart hatt. Små nyanser ger sken av ett gångna tiders guldlockigt hår. Numera faller grålockar ner förbi öronen. Hans ögon skymda av ett par solglasögon. Klädd som natten, med väst innanför kostymen. Hela han lyser av Reservoir Dogs-attityd. Bob Dylan-fräckhet. ”Bruno K” står det nere i högra hörnet. Vem är då denna Bruno K, tänker jag? Öppnar tidningen. Börjar läsa. Fastnar.

Han är poet. Rockpoet. Alltså en sån jävel du aldrig någonsin tvingar av ett par solglasögon. Inte ens om så hela stan låg nedsläckt i ett evigt strömavbrott. Han skriver sina dikter på skrivmaskin, så klart. ”Det ska dundra och dåna”. Ibland säger små saker väldigt mycket om en person. När texten inleds med ”Vi dricker alkoholfri öl…” kan jag inte riktigt bestämma om det säger mer om vem denna poet är i dag, eller om det berättar allt om hans förflutna.

I samma DN Kultur, liksom i mängder av andra tidningar, förekommer serien ‘Rocky’. När jag förra veckan slängde ett öga på serien var det som alltid, både tänkvärt och underhållande. En figur yttrar: ”Poesi ska läsas tyst, inte högt inför publik.”. Varpå huvudpersonen Rocky svarar: ”Men vem fan vill gå och se någon läsa poesi tyst?”.

I DN:s söndagsbilaga har Bruno K. Öijer, som vår rockpoet heter, inte hamnat utan aktualitet. Han har i samband med intervjun släppt en ny diktsamling vid namn ”Och natten viskade Annabel Lee”. Och ”han turnerar som ett slags poesins enmans-emoband inför fullsatta lokaler.” Men hur då? Har länge ställt mig nyfiken till hur en poet eller författare framför något fysiskt, inför publik.

För snart två veckor kom uppenbarelsen. Min förståelse för det lästa ordets storhet nådde äntligen mig. Av en händelse jag inte orkar gå in på besökte jag bokcaféet här i Umeå. En författare på turné med sin nya bok hade för kvällen ett av sina flera stopp. ‘Norrut åker man för att dö’ heter boken, Ide Linde författaren. Det var första gången i livet jag besökte en tillställning av det här slaget. Och jag var inför minst sagt skeptisk. Vad ur sin bok kan en författare läsa, som publiken själv inte kan?

Vad musiker gör under turné är för alla en gång givet. Upp på scen och det låter antingen bättre eller sämre än på skiva. Det skulle snart för mig visa vara minst lika självklart vad en författare sysslar med. Jag blev överkörd av Ida Linde. Jag blev överkörd av hur hon fick meningar sin bok att låta som det bästa jag någonsin hört. Jag blev överkörd av intensiteten, inlevelsen.

Jag har lyssnat till Clarence Clemons saxofon. Jag har stått som paralyserad i Paris med min öppna mun riktad mot scen där José Gonzalez och hans Junip försatte publiken i något slags indie-transtillstånd. Men inget går riktigt att jämföra med Ida Lindes lästa ord som hetsigt och harmoniskt denna kväll tog eld och värmde publiken. Det var på riktigt. Det var en närvaro av en annan värld. Jag blev tagen. Samtidigt förstod aldrig varför. Och det var nog det mest behagliga med hela grejen.

Efter den kvällen har jag varje dag tänkt att om Ida Linde som en förhållandevis okänd författare kan skapa en så stark känsla, vad kan då Bruno K. Öijer som mer än etablerad poet ge mig? Googlar du ”Bruno K. Öijer” lär du märka att första sökresultatet fastslår: ”Bruno K. Öijer – Sveriges största poet”. Hans egen hemsida visserligen, men något säger det ju alltid. Det säger förmodligen lika mycket när jag erkänner att jag aldrig tidigare – innan jag råkade komma över den Bruno K-prydda DN Kultur-bilagan – ens hört gubbens namn.

Den 6 december anländer han till Umeå och Sagateatern. Jag har sett affischerna på stan. ”Det är ju samma snubbe som i DN Kulturs söndagsbilaga!” har jag tänkt och fått ett litterärt ståfräs. Och jag har envist klargjort: ”Jag tänker se honom live, jag tänker se rockpoeten live.”

För jag måste ju för i helvete se Bruno K. Öijer live.

Men nej, här följer inget lyckligt slut. Livet ter sig inte bättre ibland än att rockpoeter säljer slut, innan nyfrälsta(?) till stor besvikelse hinner knipa en plåt.