Vad: Teaterföreställningen ”Var är mitt hem?” av Danjin Malinovic.
Var: Sagateatern
Betyg: 3/5

De stadiga fotstegen från Danjin Malinovic ekar över Sagateatern när han sakta går fram och tillbaka på scenen i tystnad. Med en duns som får bröstkorgen att vibrera låter han varje steg nudda trägolvet.

”JAG FRÅGADE OM DITT EFTERNAMN!”

Hans imitation av de muthungriga och maktmissbrukande soldaterna som inte låter hans familj passera Bosniens gränser problemfritt får publikens hjärtan att stanna.

De Jugoslaviska krigen efter statsbildningens upplösning under nittiotalet var en fruktansvärd tid. Under Slobodan Milosevic regim levde familjer på den absoluta gränsen. Många fick välja mellan att antingen i rädsla fly från sina hem eller dö. I Danjin Malinovic monolog ”Var är mitt hem?” får vi lära oss om en krigsflyktings liv – ett sökande efter en plats att bo, präglat av terror och död, och återberättandet täcker historier från Derventa i Bosnien, ett militärt spänt Moskva och avslutningsvis väntandet på uppehållstillstånd i fredliga Sverige.

Att höra skräckfyllda erfarenheter berättas så inlevelsefullt som denna är alltid bevekande.

”Var är mitt hem?” är inte en redogörelse för de jugoslaviska krigen och maktspelet mellan staterna. Malinovic ger inga svar på varför det jugoslaviska folket levde under så hemska omständigheter under krigstiden. Detta är snarare en skildring av konsekvenserna för en av de tusentals utsatta familjerna, samt en vädjan till människor att försöka förstå och acceptera varandra. För i slutändan är vi alla just människor.

Föreställningen är som mest gripande när Danjin växlar mellan en naiv, intet ont anande berättarkaraktär och ett tomt stirrande som verkar ha förlorat hoppet om mänskligheten. De plötsliga övergångarna mellan dessa två ansikten håller monologen vid liv under större delen av framträdandet, men de blir färre mot slutet när familjen äntligen har lyckats komma till Sverige. Fullt begripligt, så klart, givet frånvaron av terror i hans nya hemland. Men spänningen avtar, icke desto mindre.

Att höra skräckfyllda erfarenheter berättas så inlevelsefullt som denna är alltid bevekande. Inte minst när Danjin klokt håller sig till det fasansfulla snarare än billiga försök till att framkalla snyftningar hos publiken. En skarp, men tom, blick in i en åskådares själ blandat med en lång tystnad i en mörk teatersal är rätt ingredienser för att få ett budskap att nå fram och tolkas optimalt. Budskapet är nämligen alldeles för allvarligt för att förmedlas genom en snyfthistoria.

Det är synd att Sagateatern riskerar att stängas, för även om föreställningen snuddar vid långdragenhet när dramatiken har minskat under sista akten så vill jag tro att människor skulle må bra av att ta del av denna form av kultur som uppmanar oss att förstå och respektera varandra.

Text: Alexander Nyrinder
Foto: Oskar Carlsson