Så var den här, Kung Fury. Upphöjd och hyllad, långt innan den ens nått massan. Själv ska jag ärligt säga att min tveksamhet inför var av makaber sort. Men den tveksamheten tog sitt pick och pack, och stack.

Knock, knock!
Who’s there?
Knuckles!

Resan började i Umeå. En trailer och sedermera en kickstarter-kampanj tog den till Cannes. Public service satt snart på samma tåg och på SVT-play kan vi alla nu glo. Och det verkar rulla på. I går blev jag träffad av Kung Fury-tåget.

Innan dess, i helgen såg jag Fredrik Virtanen i en morgonsoffa ta ned Kung Fury på jorden. Den var väl värd en titt, men inget att betala biografstålar för. Men så såg jag den och: Tvärtom ju!

Här har vi vad som borde ses på bio. En maffigt pistolekande, actiontörstande raket rakt upp i ditt film-anus, som smäller av utav bara helvete. Kung Fury är samurajsvärd som klyver kroppar, tankbilar som sprängs i bakgrunden, fly förbannande polischefer, storbystade vikingar bekanta med asagudar, svidande men underbara oneliners, brinnande barnvagnar och bäst av allt en humoristisk distans till allt som i vanliga fall gör steroid-action till det sämsta jag vet. Och allt på 29 minuter.

Kung Fury är – komprimerat uttryckt – en trettio år gammal synth som far med ljusets hastighet in genom ditt fönster, studsar på ditt laminatgolv och krossar din televisionsapparat. Men inte bara det, utan också en karatespark från 90-talet; Tekken-referenserna går inte att missa.

Balls!

Det är kult efter fem minuter, och kommer så att förbli. Retrostilen skulle kunna få vilken hipster som helst att lämna helskägget för en hockeyfrilla.

Hur som haver, när hypen väl har landat lugnt i filmvärlden, är Kung Fury blott en i mängden. Men bortser vi från det – vilket vi gör – och i stället njuter av att det är en mer än okej debut framavlad på crowdfounding, låter vi Hackerman ta oss några år framåt i tiden och ser att gänget bakom med David Sandberg i spetsen, numera är en ryggtavla för mängden att bevittna.

Se Kung Fury här!