För oss som hade glömt syrgastuberna hemma i förrådet fanns det inte mycket till val än att stiga upp med tuppen. Mellan sju och åtta varje morgon var den gångna nattens sömn borta, den hade gått i exil i väntan på att solens skräckvälde skulle dra sig undan igen.

De danska vädergudarna ska veta att det minsann inte är vackert att befinna sig i ett tält när högsommarvärmen slår till på allvar och vinden på ett likgiltigt sätt mojnat. Det är inte bara i armhålan svetten tar sig i uttryck.

Ändå längtar jag tillbaks den där förbannade campingen. Vilket säger allt om Roskilde.

Det talas om ”The Orange Feeling”. Och det är inte bara något billigt snack. Den känns i bröstet.

Den känns när St.Vincent i Cruel trippar fram och tillbaka på tårna i harmoni med sitt gitarrspel. Ett gitarrspel som får Prince att vilja pensionera sig.

Den känns när The War On Drugs med Adam Granduciel i spetsen silar guld i ljudvågen som bildas i An ocean in between the waves.

Den känns när First Aid Kit sjunger stämsång med sådan inlevelse att jag gråter.

Den känns när Noel Gallagher lägger esset Don’t look back in anger som sista kort.

Den känns när Thåström rått och hänsynslöst river av Imperiets Rock’n’roll är död.

Vilket däremot inte är sant. För när Muse avslutar en magnifikt brinnande spelning med Knights of Cydonia bevisar de att rocken i största allmänhet är vid liv. Och väl är väl det.

Men ”The Orange Feeling” känns inte bara på och vid scenerna. Det känns så även på den enorma soptippen där vi alla sover. Ett slagfält där eufori är enda vapen.

Det finns så mycket att ta med sig, men främst två minnen bär jag med mig lite längre än andra.

Det ena är Thåströms leende då han första gången av två gick av scenen för att sedermera återvända för ett par extranummer. Hur jag då, när Thåström och hans seriösa anlete nästan försvunnit ut bakom kulisserna, lyckades skymta ett smajl på gubben. Det var stort. Jävligt stort.

Det andra, och än större, var bevittnandet av den förmodligen vassaste scenpersonlighet jag för tillfället känner till i världen. När Bruce Springsteen, när det Gud förbjude sker, lägger av har vi här den som tar hans plats i liveakternas absoluta finrum.

Hon heter Florence Welch och tog löpet runt front pit, inte mindre än två gånger, för att möta oss som inte lyckats hamna längst fram i publiken framför The Orange Stage. Det finns inga superlativ på något språk i världen som på ett rättvist sätt förmår sammanfatta den show hon och det fantastiska band som tillsammans kallar sig för Florence + The Machine stod för på Roskildes största scen.

Det är artister som Florence Welch som får en campingvistelse på Roskilde i ett 100-gradigt tält att kännas som en nystädad presidentsvit med högteknologisk luftkonditionering. Alla krämpor campinglivet förde med sig, sköljde hon bort med sin sång och sin energi.

När du skriver om årets Roskildefestival går det givetvis inte heller att undvika en viss person.

Bara att bevittna och höra Sir Paul McCartney framföra musikhistoria kan få vem som helst falla på knä och buga. Dessvärre backas han av ett riktigt Allan Ballan-band som bryr sig mer om sina självgoda leenden och välputsade instrument, än själva musiken. Det är plast och det är en skymf att de tillåts stå där i strålkastarljuset bredvid Paul när John Lennon respektive George Harrison hyllas med varsin låt.

Som tur var bar Paul McCartney i slutändan upp det hela. Och Roskildefestivalen 2015 fick trots allt en värdig sista kväll.

Slutorden går till andra festivaler där ute, flertalet svenska, som lever och andas myten att manliga artister drar mest publik. Jag kan med handen på mitt numera orangea hjärta utan eftertanke säga att Florence Welch och Klara Söderberg var festivalens största stjärnor. De var bäst. På hela jävla Roskilde. Och det säger inte lite.