Joel Alme bjöd på myskväll på Sagateatern

Joel Alme bjöd på myskväll på Sagateatern

Vad: Joel Alme
Var: Sagateatern
Betyg: 4/5

Lamporna släcks, man kan fortfarande höra De Montevert ljuva röst i sitt inre medvetande. Men nu börjar publiken bli riktigt sugna på huvudakten, Joel Alme. Efter en två timmars väntan, insläpp kl 19 och förband till kl 20.45 kommer Göteborgs egna Joel Alme ut på scenen. Med ett skrynkligt papper i ena hand och en gitarr i den andra nickar han åt oss i publiken och drar igång ”slå hjärta slå”. Trots att han saknar band så genomför han stordåd på scenen med endast gitarren, han avslutar den vackra låten och tar emot publikens applåder med ett leende. Jag som är ett stort fan av när artisterna pratar mellan låtarna och förklarar vad texterna handlar om blev inte besviken. Efter ”slå hjärta slå” så förklarar Joel att den handlar om en farbror som suttit på kåken.
– Jag tror att vi alla ibland bara vill ge upp, och därför skrev jag den här låten, för att motivera mig själv till att fortsätta, säger Joel Alme och möts av ännu en applåd från publiken som knappt syns i den mysbelysta lokalen.


Mitt i låten stannar han plötsligt av och ber publiken att klappa i takt. Vi börjar klappa och låten fortsätter och det hela blir en succé.

Joel ställer sig upp och tar fram ett litet plektrum från sina svarta jeans. Nu börjar mitt hjärta klappa, jag hinner knappt tänka: nu blir det åka av innan introt till ”backa tiden” startar, som är en av hans mest kända låtar. Joel kör igång låten med mycket energi, men mitt i låten stannar han plötsligt av och ber publiken att klappa i takt. Vi börjar klappa och låten fortsätter och det hela blir en succé, jag tycker det var ett bra sätt att engagera en sittande publik i framförandet. När jag lyssnar på en bra artist vill jag utrycka min glädje på något sätt, gärna en liten dans eller snarare gung i mitt fall. Men när det bara finns sittplatser så blir det svårt, därför uppskattade jag Joels initiativ att bjuda in publiken i musiken. När gitarren tystnar så förklarar Joel att låten handlar om hans vänner som han lekte med som lite på en gata i Majorna i Göteborg, dom är nu döda och låten är ett sätt att hylla dem.

Joel fortsätter med några fler låtar, gamla som nya och bjuder även på några covers som han genomför utan problem. Han kan verkligen bemästra gitarren och har inga problem att underhålla publiken. Efter ungefär 45 minuter så tackar han för sig och förklarar att han har ryggskott och hoppas att vi förstår, han går av scenen och vi klappar händerna så hårt att han redan efter en minut återvänder för att spela en sista låt. Låten han väljer att spela är A young summer’s youth, det var inte många i publiken som var missnöjda med valet.

Jag ger hela föreställningen 4/5 i betyg, jag tycker att Joel Alme bjöd på en riktig myskväll och jag hade inte förväntat mig sådan inlevelse och skön personlighet.

Text: Jesper Nilsson
Foto: Samuel Söderlund

Jonathan Johansson

Jonathan Johansson

Vad: Jonathan Johansson
Var: Väven
Betyg: 3/5

Tio minuter innan konserten ska börja är det knappt hälften av alla sittplatser som är tagna. Allt eftersom tillkommer det lite mer publiken, som verkar vara förvånade över att det är sittplatser som gäller och inte ståplats. Cirka 21.10 stiger Jonathan Johansson, med band, på scen och publiken jublar. Ett lite dovt jubel, vilket bidrar till en inte så hektisk stämning där en får intrycket av att publiken är vild av förundran och förtjusning. Det dova jublet bidrar till den mer intima stämningen som spelningen bjuder på.

jonathan_johansson

Två meter ifrån första raden sjunger och spelar Jonathan Johansson, men även om han försöker gå utanför scenen och närmre publiken så släpper inte publiken till. Men det kan vara svårt för publiken att ta emot Jonathans närmande då han ständigt blundar eller tittar ner i marken. Det ger som mixade signaler till oss – ”vill han vara här, eller vill han vara själv med sitt band i en replokal”.

Trots olika versioner av sina låtar, Aldrig Ensam som exempel, så lyfts inte stämningen och konserten hamnar i någon slags limbo där Jonathan med band vill öka energin, men lyckas inte riktigt ta oss över den där osynliga kanten. Denna utformning av lokalen, med enbart sittplatser, gör så att denna konsert inte kommer till sin rätt. Det hade säkert fungerar om Jonathan själv hade plinkat på en gitarr och haft ett akustiskt set. Men, när publiken inte riktigt kan, eller vågar, ta emot Jonathans ”inbjudande” hand och han själv inte kan sträcka sig längre, så fiser konceptet ihop.


Trots öppningscitatet till ”Alla Helveten” så hänger inte publiken med.

jonathan_johansson

Detta leder till att konserten blir en ”meh”-upplevelse. Jonathan Johansson och bandet levererar främst låtar från hans senaste album ”Lebensraum” (ett album som jag varmt kan rekommendera och som är aktuellt i dagens samhälle), med några nya tappningar på gamla låtar. Trots öppningscitat till ”Alla Helveten” så hänger inte publiken med – applåderna kommer på lite olika ställen, någon försöker klappa takten, men det blir som fel stämning.

När jag går hem på kvällen är jag inte överväldigad av kvällens konsert. Men då är jag inte dödsförälskad i Jonathan Johanssons låtar och texter heller. Kanske har dom som är det haft en bättre upplevelse än jag?

Text & Bild: Isak Lysfoss Gunnerfeldt

‘1984’, Riksteatern

‘1984’, Riksteatern

Vad: ‘1984’, Riksteatern
Var: Idunteatern
Betyg: 3/5

Riksteatern kom till Idun med mod – något som behövs i mängder för att våga sig på George Orwell i teaterform. Inte minst klassikern `1984’. Genom hela pjäsen går det att se var den höga ribban har lagts och de når nästan upp till den.

Känslan av att allt inte riktigt hänger ihop slår mig under de två ungefär timmeslånga akterna. Inte på det viset som jag älskar: när jag vet att jag blir lurad och förvirrad. När jag besitter vetskapen om att pusselbitarna finns och göms i genomtänkta fraser och handlingar, men alltid för långt bort för att kunna se en tydlig bild innan det är meningen. Snarare känns det som att regissören, Sara Giese, försökt att ta med så många element från boken som möjligt utan att följa dessa hela vägen, eller ge tillräckligt med utrymme för att etableras.


Starkast på scen är utan tvivel Karin Franz Körlof som Julia.

Andra delar får istället en allt för tydlig emfas. I mina anteckningar läser jag ordet ’solipsism’ om och om igen – vilket är ett starkt tema i succéboken, men inte så det slår tankarna i var och varannan dialog. Möjligtvis har hon försökt att vara trogen till boken, men allt får inte plats. Mer troget hade det nog blivit med mer mörker och dystopi; det är lite väl rent och städat för min smak.

Orwell menade att tyranner och deras lust för makt var ett enkelt ämne. Det svåra, ansåg han, var att visa varför folk är så villiga att lyda. I boken försöker han lära ut hur man står emot den instinkten. Några gånger är detta fantastiskt snyggt gestaltat, men oftast glider det ur fingrarna på Giese och Peter Jansson, som spelar en vilsen, passiv och lydande Winston Smith. Jansson har en stil som som närmast påminner om en hispig och virrig Keanu Reeves.

Nog med negativitet, för det är som sagt också mycket som är bra. Scenografin och tekniken inte minst. En god balans och ett smakfullt kombinerande av projektorer, film, ljus och scenografi. Giese skapar välplanerade scener, där alla roller skiner med sina olika drag utan att någon tar över. 
Starkast på scen är utan tvivel Karin Franz Körlof som Julia. Hon leverar varje ord med tydlighet, lagomt stora rörelser, en karaktär som känns äkta och hålls igenom hela pjäsen. Julia är också tämligen dynamisk, vilket flyter snyggt.

Mot slutet briljerar Roger Storm i sin roll som en kliniskt obehaglig och obrydd O’Brian, med Brecht-aktiga stunder, också detta ett gott regimässigt beslut. 

På det stora hela leverar samtliga skådespelare en relativt hög nivå, även om jag hade önskat lite fler nivåer i Winston Smith.

Det är modigt att göra 1984 som teater, helt enkelt för att det är svårt. Trots det blir produktionen väl genomförd med några klockrena och välplanerade val – men det är en utmaning och det märks.

Text: Simon Magnusson och Victor Lundmark

Säkra kort och inga överraskningar

Säkra kort och inga överraskningar

Vad: Konsert, Kristian Mattsson aka The Tallest Man on Earth
Var: Folkets Hus
Betyg: 2/5

Iklädd ett par bleka jeans och en urringad vit t-shirt som slutar tillräckligt långt upp på armen för att visa de vältränade överarmarna plockar The Tallest Man on Earth, 170 cm lång, upplyftande melodier på sin gitarr. Bakom honom befinner sig ingen mindre än Bon Iver. Gruppen backar upp med bland annat saxofoner och stämmor. Men trots Kristian Mattssons kraftfulla sångröst som nästan kan sjunka Johnny Cash-lågt och fortfarande behålla sitt tryck, och trots Bon Ivers odiskutabla musikaliska talang, lyckas inte konserten fånga mitt intresse längre än vad det medelmåttiga för-bandet klarar av. Alla låtar känns likadana. Lika glada och uppåt. Liknande melodier. Liknande budskap. The Tallest Man on Earth misslyckas med att få ut maximalt av sitt backup-bands kritikerrosade kreativitet.

Men publiken bjuds inte några överraskningar. Inga plötsliga ändringar i låtarna som kan bidra till att hålla föreställningen vid liv.

Hur skicklig är artisten, hur får han med sig publiken, och hur fungerar låtarna? Visst har The Tallest Man on Earth styrkor. Hans starka stämma som ekar över Folkets Hus i durtonarter gör låtarna lättillgängliga, och The Dreamer är ett utmärkt encore. Men publiken bjuds inte några överraskningar. Inga plötsliga ändringar i låtarna som kan bidra till att hålla föreställningen vid liv, inget spexande av något slag, och ingen låt som skiljer sig nämnvärt från den tidigare. Men i och med att Mattsson håller sig till det enkla och säkra blir såklart inte konserten ett magplask – själva musiken är trots allt värd att lyssna på, även om man inte minns den.

Text: Alexander Nyrinder
Foto: Tor Sörstam

Malinovic håller sig klokt till det fasansfulla

Malinovic håller sig klokt till det fasansfulla

Vad: Teaterföreställningen ”Var är mitt hem?” av Danjin Malinovic.
Var: Sagateatern
Betyg: 3/5

De stadiga fotstegen från Danjin Malinovic ekar över Sagateatern när han sakta går fram och tillbaka på scenen i tystnad. Med en duns som får bröstkorgen att vibrera låter han varje steg nudda trägolvet.

”JAG FRÅGADE OM DITT EFTERNAMN!”

Hans imitation av de muthungriga och maktmissbrukande soldaterna som inte låter hans familj passera Bosniens gränser problemfritt får publikens hjärtan att stanna.

De Jugoslaviska krigen efter statsbildningens upplösning under nittiotalet var en fruktansvärd tid. Under Slobodan Milosevic regim levde familjer på den absoluta gränsen. Många fick välja mellan att antingen i rädsla fly från sina hem eller dö. I Danjin Malinovic monolog ”Var är mitt hem?” får vi lära oss om en krigsflyktings liv – ett sökande efter en plats att bo, präglat av terror och död, och återberättandet täcker historier från Derventa i Bosnien, ett militärt spänt Moskva och avslutningsvis väntandet på uppehållstillstånd i fredliga Sverige.

Att höra skräckfyllda erfarenheter berättas så inlevelsefullt som denna är alltid bevekande.

”Var är mitt hem?” är inte en redogörelse för de jugoslaviska krigen och maktspelet mellan staterna. Malinovic ger inga svar på varför det jugoslaviska folket levde under så hemska omständigheter under krigstiden. Detta är snarare en skildring av konsekvenserna för en av de tusentals utsatta familjerna, samt en vädjan till människor att försöka förstå och acceptera varandra. För i slutändan är vi alla just människor.

Föreställningen är som mest gripande när Danjin växlar mellan en naiv, intet ont anande berättarkaraktär och ett tomt stirrande som verkar ha förlorat hoppet om mänskligheten. De plötsliga övergångarna mellan dessa två ansikten håller monologen vid liv under större delen av framträdandet, men de blir färre mot slutet när familjen äntligen har lyckats komma till Sverige. Fullt begripligt, så klart, givet frånvaron av terror i hans nya hemland. Men spänningen avtar, icke desto mindre.

Att höra skräckfyllda erfarenheter berättas så inlevelsefullt som denna är alltid bevekande. Inte minst när Danjin klokt håller sig till det fasansfulla snarare än billiga försök till att framkalla snyftningar hos publiken. En skarp, men tom, blick in i en åskådares själ blandat med en lång tystnad i en mörk teatersal är rätt ingredienser för att få ett budskap att nå fram och tolkas optimalt. Budskapet är nämligen alldeles för allvarligt för att förmedlas genom en snyfthistoria.

Det är synd att Sagateatern riskerar att stängas, för även om föreställningen snuddar vid långdragenhet när dramatiken har minskat under sista akten så vill jag tro att människor skulle må bra av att ta del av denna form av kultur som uppmanar oss att förstå och respektera varandra.

Text: Alexander Nyrinder
Foto: Oskar Carlsson

Rockpoeten går inte av för hackor

Rockpoeten går inte av för hackor

Vem: Bruno K. Öijer
Var: Sagateatern
Betyg: 4/5

In på scen kommer rockpoeten. Utan att slänga minsta blick eller hälsning mot publiken greppar han micken och första dikten tar sin början.

Varje avklarad dikt bemöts av applåder som rockpoeten i sin tur svarar på med en segergest, ett ”Yes!”, en knuten näve.

De som applåderar är till majoritet den sortens publik som får en tjugoettårig recensent att känna rädsla, över om det är en förkylning eller en hjärtinfarkt som hörs, när en äldre man hostar så högt att rockpoeten nästan stannar upp mitt i en dikt.

Men inte alla här i kväll som kommit för att se Bruno K. Öijer är livserfarna.

bruno-k-oijer-2

Bredvid sitter en frälst far och hans tonåriga son som understundom är ett försök för frälsning. När den första akten av två når sitt slut frågar farsan sonen: ”Jaha, vad tycker du då?”

”Det är lite speciellt” svarar sonen ödmjukt men inte allt för upphetsat. Sonen verkar ställa sig agnostisk inför Öijer-tron. Fadern ser ut att ta insikten om att sonen är förlorad bra. Men följdfrågornas uteblivande varslar om en hopplös besvikelse.

Det är speciellt att se Bruno K. Öijer. Inte minst för någon som aldrig tidigare varit med om estradpoesi. Det kan även en annan understryka.

Men speciellt kan betyda mycket. Här denna afton betyder det enastående. Öijer spottar ur sig varje ord och stavelse som om det vore hans sista.

Det är befriande att se Bruno K Öijer läsa poesi. I synnerhet när han ryter till.

Ibland är det flummigt, dikter som kräver största koncentration. Ibland är det så självklart att dikten tar eld. Då sitter man hängiven till tusen på sin plats i salongen och låter värmen – som föder gåshud – skölja över en.

Råkar du för en sekund tänka på annat – som att dagarna fram till nästa tvättid går att dela på två för att nå antalet rena kalsonger – och missar ett ord eller en mening kan en hel dikt vara förlorad. Var och ett av orden är ömt beroende av varandra.

Inte en stavelse sopas under mattan. Alla hängs de upp på väggen som konstverk.

Det är befriande att se Bruno K. Öijer framföra sin poesi. I synnerhet när han ryter till. Som han gör mot dem ”som särar på pannbenen och låter sig våldtas av dumhet”. Eller mot kungafamiljen, som ”är ett hån mot alla sagoböcker.”

Helt plötsligt kollar rockpoeten gravallvarligt på armbandsuret och säger: ”Den här dikten skrev jag för 35…

…år sen”.

I slutändan, när ljuset tänds i salongen och publiken lämnar sina platser för att ta sig ut, är det Öijers speciella humor som lämnat starkast avtryck.

Enastående.

En annan konstaterar att rockpoeten verkligen inte går av för hackor.

Text: Oskar Carlsson