På köksbordet ligger kommunistpropagandan

På köksbordet ligger flygbladen som tryckts med kommunistiska slagord. Det är tidig morgon morgon i staden Villeneuve. Året är 1940 i den tysk-ockuperade delen av Frankrike. Den lilla moderlösa franske pojken Gustave sitter vid köksbordet och skriver på en uppgift som ska lämnas in senare under dagen.
”Vad har du skrivit?” undrar pappa Marcel. Gustave läser upp och det låter bra. Men inte tillräckligt.
”Skriv om”.
”Men jag har inte fler blad i häftet” svarar han uppgivet.
”Ta ett löst blad då”.
Marcel vänder ryggen till och den lille pojken tar en nytt löst blad och börjar om på nytt.
”Du får gå till skolan i dag Gustave”.
Marcel som annars brukar ta med pojken på cykeln har annat som väntar. En hemlighetsakt som kräver stort mod. Uppdagas det att han sprider förbjuden propaganda i stadens brevlådor väntar mången år i fängelse.
Marcel beger sig ut. Gustave blir ensam kvar och kameran skildrar närgånget skrivprocessen. Det skymtar en tryckt text på baksidan av det nya bladet. Inga ord yttras. Vinjetten går igång.

Jag fullkomligt häpnar över ‘En liten fransk stad’ (Originaltitel: Un village française) som serien heter och som SVT nyss visat första säsongen av. En serie som jag fått ögonen mäkta fäst vid i min zappning efter något ätbart i tablåernas gemensamma kloak.

Min vanliga inställning till många av de för tillfället mest populära serierna är milt uttryckt tveksam. Jag har blivit avskräckt av alldeles för många serier där varenda avsnitt behandlar ett och samma ämne i dryga timmen, för att sedan eskalera sista sekunderna och avslöja att slutklämmen följer i nästa avsnitt. Väl i nästa avsnitt märker du att förra avsnittets cliffhanger var ett bagatellartat och billigt lockbete. SVT-aktuella serien ‘Homeland’ tenderar att arta sig just så.

‘En liten fransk stad’ gör det inte.

Dramat fortlöper i ett sanslöst tempo. Om du kan slå en piss utan att missa något av betydelse i ‘Homeland’ hinner du i ‘En liten fransk stad’ knappt ens slänga ett getöga mot toaletten. Skådespelet utförs så träffsäkert att serien med ögonbindel utan att tveka pekar ut månen på den ofta mörka TV-himlen. Berättandet i sin tur artar sig så detaljrikt att jag faller platt. Regissören använder sina verktyg så väl att finsnickeri förefaller vara en grav underdrift. Och allt finns för gemene svensk att hitta fritt på SVT-play.

I detta seriedrama varvas allt från kriminaldrama till familjedrama med i en 90-talists ögon oerhört verklig skildring av 1940-talets franska landsbygd.
Vi möter Daniel Larcher, den godtrogne läkaren, som blir något av stadens fader då han ofrivilligt utses till borgmästare av det tyska nazistkompani som tagit över staden. Befälhavaren i detta kompani ställer Larcher inför stora prövningar och odrägliga krav.
Vi följer den unga och oerfarna poliskommissarien Jean Marchetti som snabbt i takt stadens invånares åtstramade livssituation under tyskt ockupationsstyre tvingas bli en erfaren polis. Han blandar impulsiva arresteringar med spjutspetsvassa förhör. Sammantaget har han sällan fel i sina misstankar mot diverse lagförbrytare. I unge Marchettis spår följer inget utrymme för avslappning, men tid till att olyckligt förälska sig i borgmästare Larchers hustru, det finner han sannerligen.
Mitt i allt verkar också Raymond Schwarts, sågverksägare och en av stadens verkliga auktoriteter, som vänstrar med mjölkbondens fru nu när mjölkbonden tvingats ut i kriget. På hans sågverk trampar kommunisten, tillika läkare Larchers bror, Marcel inte sällan i klaveret. Något som herr Schwarts trots sin skilda politiska inriktning väljer att se mellan fingrarna på.

Dessa öden och många fler därtill flätas samman i ett makalöst välgjort drama. Alla går de på Villeneuves gator, alla möts de i samma rum. Minsta lilla oskyldig aktion hos en karaktär riskerar bli stora konsekvenser för en annan. Som tittare är det en aktiv njutning. Kollar du med passiva ögon kör handlingen om dig som om den vore servad i Renaults formel 1-stall.

Det är det aktiva jag faller för. Serier som dras ut i uppsjö av säsonger tröttar ut mig. Därför blev jag mycket besviken över att SVT lite sent på bollen visar första säsongen av denna serie som i dag hunnit gå hela sex säsonger. Men jag gör ett undantag. Jag biter ihop. Jag tänker göra ett ärligt försök att plöja mig igenom var och varenda avsnitt. För jag kan i sanning säga att radio- och TV-avgiften sällan känns så legitimt spenderad som när sökfältet på SVT-play fylls med ”En liten fransk stad”.

Fotnot: Har nyligen börjat se andra säsongen av ‘En liten fransk stad’ och insett att storheten från första säsongen är som bortsprängd efter en flygräd av Luftwaffe. Det är långsammare tempo, sämre dialoger och sammantaget allmänt illa regisserat. Värst av allt är filmandet, kameravinklar från helvetet och första säsongens enkla bildutformning som fick tittarna att sväva in i ett franskt 40-tal ser nu ut som en plastig och nutida pjäs. Det känns som att en budgetåtstramning ägt rum. Den vackra segelbåten är såld till förmån för en livbåt, där den andra säsongen bara ska flyta med likt en havets slav på första säsongens starka medvind. Min hängivelse för denna serie stannar efter en säsong, tyvärr.

Med solglasögonen på, även om så hela staden låg nedsläckt i ett evigt strömavbrott

På mitt vita soffbord ligger en DN Kultur-bilaga från 7 september. Den har jag stulit från redaktionslokalen, i vilken jag tillbringar oräkneliga dagar av min utbildning, och dit vaktmästaren var dag traskar in med diverse morgontidningar i famnen. Vilka jag läser med en ständig grundtanke; En väl skriven text är alltid värd att lägga undan till samlingen. En tanke som gjort att jag nu är uppe i tre sådana brott. Harmlösa brott.

Just denna bilaga pryds av en något äldre sammanbiten herre i svart hatt. Små nyanser ger sken av ett gångna tiders guldlockigt hår. Numera faller grålockar ner förbi öronen. Hans ögon skymda av ett par solglasögon. Klädd som natten, med väst innanför kostymen. Hela han lyser av Reservoir Dogs-attityd. Bob Dylan-fräckhet. ”Bruno K” står det nere i högra hörnet. Vem är då denna Bruno K, tänker jag? Öppnar tidningen. Börjar läsa. Fastnar.

Han är poet. Rockpoet. Alltså en sån jävel du aldrig någonsin tvingar av ett par solglasögon. Inte ens om så hela stan låg nedsläckt i ett evigt strömavbrott. Han skriver sina dikter på skrivmaskin, så klart. ”Det ska dundra och dåna”. Ibland säger små saker väldigt mycket om en person. När texten inleds med ”Vi dricker alkoholfri öl…” kan jag inte riktigt bestämma om det säger mer om vem denna poet är i dag, eller om det berättar allt om hans förflutna.

I samma DN Kultur, liksom i mängder av andra tidningar, förekommer serien ‘Rocky’. När jag förra veckan slängde ett öga på serien var det som alltid, både tänkvärt och underhållande. En figur yttrar: ”Poesi ska läsas tyst, inte högt inför publik.”. Varpå huvudpersonen Rocky svarar: ”Men vem fan vill gå och se någon läsa poesi tyst?”.

I DN:s söndagsbilaga har Bruno K. Öijer, som vår rockpoet heter, inte hamnat utan aktualitet. Han har i samband med intervjun släppt en ny diktsamling vid namn ”Och natten viskade Annabel Lee”. Och ”han turnerar som ett slags poesins enmans-emoband inför fullsatta lokaler.” Men hur då? Har länge ställt mig nyfiken till hur en poet eller författare framför något fysiskt, inför publik.

För snart två veckor kom uppenbarelsen. Min förståelse för det lästa ordets storhet nådde äntligen mig. Av en händelse jag inte orkar gå in på besökte jag bokcaféet här i Umeå. En författare på turné med sin nya bok hade för kvällen ett av sina flera stopp. ‘Norrut åker man för att dö’ heter boken, Ide Linde författaren. Det var första gången i livet jag besökte en tillställning av det här slaget. Och jag var inför minst sagt skeptisk. Vad ur sin bok kan en författare läsa, som publiken själv inte kan?

Vad musiker gör under turné är för alla en gång givet. Upp på scen och det låter antingen bättre eller sämre än på skiva. Det skulle snart för mig visa vara minst lika självklart vad en författare sysslar med. Jag blev överkörd av Ida Linde. Jag blev överkörd av hur hon fick meningar sin bok att låta som det bästa jag någonsin hört. Jag blev överkörd av intensiteten, inlevelsen.

Jag har lyssnat till Clarence Clemons saxofon. Jag har stått som paralyserad i Paris med min öppna mun riktad mot scen där José Gonzalez och hans Junip försatte publiken i något slags indie-transtillstånd. Men inget går riktigt att jämföra med Ida Lindes lästa ord som hetsigt och harmoniskt denna kväll tog eld och värmde publiken. Det var på riktigt. Det var en närvaro av en annan värld. Jag blev tagen. Samtidigt förstod aldrig varför. Och det var nog det mest behagliga med hela grejen.

Efter den kvällen har jag varje dag tänkt att om Ida Linde som en förhållandevis okänd författare kan skapa en så stark känsla, vad kan då Bruno K. Öijer som mer än etablerad poet ge mig? Googlar du ”Bruno K. Öijer” lär du märka att första sökresultatet fastslår: ”Bruno K. Öijer – Sveriges största poet”. Hans egen hemsida visserligen, men något säger det ju alltid. Det säger förmodligen lika mycket när jag erkänner att jag aldrig tidigare – innan jag råkade komma över den Bruno K-prydda DN Kultur-bilagan – ens hört gubbens namn.

Den 6 december anländer han till Umeå och Sagateatern. Jag har sett affischerna på stan. ”Det är ju samma snubbe som i DN Kulturs söndagsbilaga!” har jag tänkt och fått ett litterärt ståfräs. Och jag har envist klargjort: ”Jag tänker se honom live, jag tänker se rockpoeten live.”

För jag måste ju för i helvete se Bruno K. Öijer live.

Men nej, här följer inget lyckligt slut. Livet ter sig inte bättre ibland än att rockpoeter säljer slut, innan nyfrälsta(?) till stor besvikelse hinner knipa en plåt.

Fridlysta blommor på televisionens maskrosfält

När stod klart att Love Antell var en av artisterna i TV4:s primetime-musik-mys-program ‘Så mycket bättre’ – där folkets sjungande nallebjörnar blandas med den smala publikens fridlysta blommor – var det nog många som blev förvånade. I samma skor som Olle Ljungström stod i när han deltog, står nu Love. Han är en av denna säsongens fridlysta blommor. Få klarar skildra samhället på så trallvänlig pop som Love. Få har väl också klarat undgå att detta program hade säsongspremiär i lördags. (mer…)

Ett första inlägg

Hej. Jag har blivit tillfrågad att hålla i en blogg här på Umeå Studentradio. Det blir min första och det är med både glädje och lockelse, spänning och rädsla, jag väljer att yttra mig på detta sätt. Vad jag förstår är att blogga precis samma sak som att segla på öppet hav; så länge vinden blåser med mig, och både jag och blogg förblir flytande, kommer också färden bli lyckad.

/Oskar