Krönika: Roskilde.

För oss som hade glömt syrgastuberna hemma i förrådet fanns det inte mycket till val än att stiga upp med tuppen. Mellan sju och åtta varje morgon var den gångna nattens sömn borta, den hade gått i exil i väntan på att solens skräckvälde skulle dra sig undan igen.

De danska vädergudarna ska veta att det minsann inte är vackert att befinna sig i ett tält när högsommarvärmen slår till på allvar och vinden på ett likgiltigt sätt mojnat. Det är inte bara i armhålan svetten tar sig i uttryck.

Ändå längtar jag tillbaks den där förbannade campingen. Vilket säger allt om Roskilde.

Det talas om ”The Orange Feeling”. Och det är inte bara något billigt snack. Den känns i bröstet.

Den känns när St.Vincent i Cruel trippar fram och tillbaka på tårna i harmoni med sitt gitarrspel. Ett gitarrspel som får Prince att vilja pensionera sig.

Den känns när The War On Drugs med Adam Granduciel i spetsen silar guld i ljudvågen som bildas i An ocean in between the waves.

Den känns när First Aid Kit sjunger stämsång med sådan inlevelse att jag gråter.

Den känns när Noel Gallagher lägger esset Don’t look back in anger som sista kort.

Den känns när Thåström rått och hänsynslöst river av Imperiets Rock’n’roll är död.

Vilket däremot inte är sant. För när Muse avslutar en magnifikt brinnande spelning med Knights of Cydonia bevisar de att rocken i största allmänhet är vid liv. Och väl är väl det.

Men ”The Orange Feeling” känns inte bara på och vid scenerna. Det känns så även på den enorma soptippen där vi alla sover. Ett slagfält där eufori är enda vapen.

Det finns så mycket att ta med sig, men främst två minnen bär jag med mig lite längre än andra.

Det ena är Thåströms leende då han första gången av två gick av scenen för att sedermera återvända för ett par extranummer. Hur jag då, när Thåström och hans seriösa anlete nästan försvunnit ut bakom kulisserna, lyckades skymta ett smajl på gubben. Det var stort. Jävligt stort.

Det andra, och än större, var bevittnandet av den förmodligen vassaste scenpersonlighet jag för tillfället känner till i världen. När Bruce Springsteen, när det Gud förbjude sker, lägger av har vi här den som tar hans plats i liveakternas absoluta finrum.

Hon heter Florence Welch och tog löpet runt front pit, inte mindre än två gånger, för att möta oss som inte lyckats hamna längst fram i publiken framför The Orange Stage. Det finns inga superlativ på något språk i världen som på ett rättvist sätt förmår sammanfatta den show hon och det fantastiska band som tillsammans kallar sig för Florence + The Machine stod för på Roskildes största scen.

Det är artister som Florence Welch som får en campingvistelse på Roskilde i ett 100-gradigt tält att kännas som en nystädad presidentsvit med högteknologisk luftkonditionering. Alla krämpor campinglivet förde med sig, sköljde hon bort med sin sång och sin energi.

När du skriver om årets Roskildefestival går det givetvis inte heller att undvika en viss person.

Bara att bevittna och höra Sir Paul McCartney framföra musikhistoria kan få vem som helst falla på knä och buga. Dessvärre backas han av ett riktigt Allan Ballan-band som bryr sig mer om sina självgoda leenden och välputsade instrument, än själva musiken. Det är plast och det är en skymf att de tillåts stå där i strålkastarljuset bredvid Paul när John Lennon respektive George Harrison hyllas med varsin låt.

Som tur var bar Paul McCartney i slutändan upp det hela. Och Roskildefestivalen 2015 fick trots allt en värdig sista kväll.

Slutorden går till andra festivaler där ute, flertalet svenska, som lever och andas myten att manliga artister drar mest publik. Jag kan med handen på mitt numera orangea hjärta utan eftertanke säga att Florence Welch och Klara Söderberg var festivalens största stjärnor. De var bäst. På hela jävla Roskilde. Och det säger inte lite.

Kung fuckin Fury

Så var den här, Kung Fury. Upphöjd och hyllad, långt innan den ens nått massan. Själv ska jag ärligt säga att min tveksamhet inför var av makaber sort. Men den tveksamheten tog sitt pick och pack, och stack.

Knock, knock!
Who’s there?
Knuckles!

Resan började i Umeå. En trailer och sedermera en kickstarter-kampanj tog den till Cannes. Public service satt snart på samma tåg och på SVT-play kan vi alla nu glo. Och det verkar rulla på. I går blev jag träffad av Kung Fury-tåget.

Innan dess, i helgen såg jag Fredrik Virtanen i en morgonsoffa ta ned Kung Fury på jorden. Den var väl värd en titt, men inget att betala biografstålar för. Men så såg jag den och: Tvärtom ju!

Här har vi vad som borde ses på bio. En maffigt pistolekande, actiontörstande raket rakt upp i ditt film-anus, som smäller av utav bara helvete. Kung Fury är samurajsvärd som klyver kroppar, tankbilar som sprängs i bakgrunden, fly förbannande polischefer, storbystade vikingar bekanta med asagudar, svidande men underbara oneliners, brinnande barnvagnar och bäst av allt en humoristisk distans till allt som i vanliga fall gör steroid-action till det sämsta jag vet. Och allt på 29 minuter.

Kung Fury är – komprimerat uttryckt – en trettio år gammal synth som far med ljusets hastighet in genom ditt fönster, studsar på ditt laminatgolv och krossar din televisionsapparat. Men inte bara det, utan också en karatespark från 90-talet; Tekken-referenserna går inte att missa.

Balls!

Det är kult efter fem minuter, och kommer så att förbli. Retrostilen skulle kunna få vilken hipster som helst att lämna helskägget för en hockeyfrilla.

Hur som haver, när hypen väl har landat lugnt i filmvärlden, är Kung Fury blott en i mängden. Men bortser vi från det – vilket vi gör – och i stället njuter av att det är en mer än okej debut framavlad på crowdfounding, låter vi Hackerman ta oss några år framåt i tiden och ser att gänget bakom med David Sandberg i spetsen, numera är en ryggtavla för mängden att bevittna.

Se Kung Fury här!

Intervju med Ruben Östlund

I fredags(13/3) mötte jag Ruben Östlund i samband med hans besök i Umeå. En intervju som sedan publicerades på Vertex.com (http://vertex.nu/pa-campus/rikta-kameran-mot-det-som-intresserar-dig/ ) där alla frågor och svar dessvärre inte fick plats.
Därför publiceras nu intervjun i sin helhet här.

För dem som inte känner till Ruben Östlund är han en regissör som med senaste filmen Turist nått stor framgång. Förutom succén på årets Guldbaggegala har han också med tidigare filmer hämtat hem priser på såväl Berlins som Cannes filmfestival. Östlunds filmer präglas starkt av vardagliga dilemman och han har själv sagt att han vill vara en motkraft till den ”extremt konventionella filmbranschen” och ”göra filmer som är extremt obehagliga för publiken”.

Vad är din grundtanke när du gör film?
–Jag vill visa på en bild som är sann och som står i motsättning till den allmänna bilden som inte alltid är sanningen. Att jag upplever att det är så här det egentligen går till, det är inte på andra sätt överhuvudtaget. Det finns en slags mediekritik i det också, att den bilden som ofta reproduceras inte stämmer. Som i Turist med mannen som springer iväg. Man förväntar sig att han ska vara hjälte, men kollar man på statistik från skeppskatastrofer är det mestadels kvinnor och barn som dör. Att män kanske ändå är de som har närmare till förmågan att agera egoistiskt.

Turist har ju varit en stor succé. Hur är det att arbeta med framgång i ryggen?
–Det som är intressant med film är att det aldrig blir lättare, det blir alltid svårare. Och den första filmen man gör, den gör man på sån jävla rå energi bara, den ska bara genomföras. Det är en helt annan typ av inställning till arbetet då och i början har man inställningen att ”nu ska vi visa dom jävlarna, nu fan ska dom få se”. Medan nu inser man att man är en av ”jävlarna” (skratt). Då finns det bara en skräck för att misslyckas kvar… Nej, men man sätter ju högre och högre ribba på sig själv, vilket gör att det blir svårare och svårare att hitta den där vittringskänslan att ”nu jävlar har vi något som är bra”.

Kan man säga att det är svårare nu då?
–Jag tycker det. Trots om man får mer kunskap så blir det hela tiden svårare och tillfredsställa det egna tyckandet liksom.

Jag är personligen väldigt nyfiken på varför ni inte uteslutande valde ”Force majeure” som namn på Turist. Det är ju trots allt bara i Sverige, Norge och Holland (i Danmark heter den t.ex ”Force majeure”) den fått namnet ”Turist”. Varför?
–Jag tycker ju ”Force majeure” är en mycket bättre titel. Men delvis var det för att vi fick för oss att det var en generation unga som inte visste vad begreppet ”Force majeure” betydde, att inte alla hade så bra relation till det. Sen så hette den länge ”Turist” under ansökningsprocessen och även när jag pratade om den i media. Och då blev det liksom problem att helt plötsligt byta namn i Sverige. I Frankrike bestämde vi dock att den skulle heta ”Force majeure”.

Du har en ny film på gång, The Square, vad kan du berätta om den?
–Dels håller vi på en med en utställning som ska vara på designmuseet Vandalorum i Värnamo. Och i den håller vi på med samma tematik som i långfilmen. ”The Square”, eller ”Rutan” som utställningen heter på svenska, är en vitmarkerad ruta som man ska placera i t.ex centrum av en stad på kanske ett torg, och bygga upp en viss kultur kring. Om du exempelvis behöver hjälp, då kan du och ställa dig i rutan och då måste människor som passerar adressera den här personen som står i rutan och tänka: ”Hur kan jag hjälpa dig?” Och om du exempelvis är trött och inte vill bära din packning, då kan du lägga av dig den i rutan, för i rutan har vi inte rätt att stjäla.

Han fortsätter…

–Så man kan på något sätt känna att vi har en förändring i attityden i vårt samhälle där vi exempelvis har börjat bygga gated communities i Sverige, som är ett väldigt aggressivt sätt att säga att du tar inte ansvar för det som är utanför. Sen alla portlås och sådana saker som ett tag inte existerade, som också är ett sätt att stänga ute och säga att man inte litar på det som är på utsidan. Man kan ställa det emot hur det såg ut på femtiotalet i Sverige. För min pappa berättade att när han var sex år gammal satte hans föräldrar en adresslapp runt halsen på honom och lät honom sedan springa ut på gatan i Stockholm och leka. Då såg man andra vuxna som en tillgång, idag ser vi andra vuxna som ett hot. Den här attitydförändringen står inte i proportion till hur samhället har förändrats. Det har snarare blivit säkrare; mindre våld och mindre brottslighet. Men ändå är det som att paranoian ökar i samhället. Och den är inte bra, den skapar oreda. Så den här rutan, den gemensamma ansvarsrutan, ska på något sätt få oss att reflektera över tillit, att våga be om hjälp, våga ge hjälp och bryta by stander-effekten som är så stark ofta i offentliga rum. Ett exempel är att ju fler vi är, desto mindre ansvarstagande blir det. Rutan är till för att börja ifrågasätta: Får vi stjäla utanför rutan? Ska vi inte ta hand om varandra om man är utanför rutan? Den ska ha en filosofisk aspekt också.

Hur är det tänkt att rutan ska skildras i filmen?
–Rutan kommer introduceras i filmen via att det är ett konstmuseum, där de håller på att sätta upp den här utställningen med några konstnärer som då gjort den här rutan. Människorna som är på konstmuseet kommer sedan få möta olika situationer där de själva ställs inför dilemman i sociala situationer i offentlighet. Att hjälpa, eller inte hjälpa. Bland annat också hur vi försöker hantera tiggeri och den konflikten man hamnar i när man möts av det själv. Det finns så otroligt många roliga, komiska, provokativa scener som belyser det svåra med att hantera något sånt. Så tanken är helt enkelt att försöka föra in så många olika perspektiv som möjligt på de frågorna.

Det finns en bild av dig att du som regissör gillar att använda dig av relativt långa scener och fasta kameravinklar. Vad vill du få ut genom det?
–Jag tror bland annat att det började när jag höll på med skidfilmer. För när man filmar en skidåkare och klipper kan det vara ett sätt att dölja ett misstag. Så ju längre ett åk blev, desto större var prestationen hos skidåkaren. Sen är realtiden när man tittar på rörlig bild väldigt häftig, exempelvis det här Youtube-klippet ”Battle of Kruger”, med bufflarna och lejonen. Alltså när man inte börjar klippa upp det, då blir det ju jävligt häftigt. När man får vara med från att lejonet tar kalven till att det plötsligt är en krokodil som håller den. Det blir det en hissnande känsla av realtidsaspekten, och den är jag väldigt intresserad av.

Hur påverkar det själva inspelningsarbetet?
–När du tar väldigt många bilder är det ett jäkla arbete att flytta runt kameran hela tiden, medan jag brukar ha en kameraposition per dag. Vilket innebär att man hinner spela in längre scener, än vad man gör om man flyttar runt kameran. Så det går att vinna tid på det och produktionsmässigt är det väldigt liknande ändå. Sen är tid på inspelningsplats viktigt för att man ska bli nöjd överhuvudtaget och för att kunna utvärdera sina beslut.

Det finns ju ett ganska roligt Youtube-klipp (sök: ”Worst man cry ever”) på dig och din producent Erik Hemmendorff när ni, på ett hotellrum i New York, blir varse om den uteblivna Oscars-nomineringen. Vad kan du säga om det?
–Man kan säga det att när vi går ut ur bild efteråt så är ju det väldigt likt det som händer i Turist, med ”worst man cry” och så där. Så jag kommer inte avslöja hur mycket som är fejk och så. Men det som händer innan, när vi håller på och hackar på dem här skådespelarna i Ida det är på riktigt.

Var det spontant eller planerat?
–Nej men det var nog spontant. Vi hade ju varit tillsammans med Ida på så många olika prisceremonier liksom och de hade vunnit allting, så vi var så jävla sura på den filmen.

Vad har ni fått för reaktioner på klippet?
–Jättebra, jag var nyligen i London och alla journalister har sett klippet och sen har det spridit sig väldigt mycket.

Det är ingen som har tolkat det som arrogant?
–Det var någon, men jag vet inte, ingen som jag mött i alla fall. Jag tror de flesta fattar jargongen och förstår att andra håller på så också. Så fort det uppstår någon sorts tävlingsinstinkt då börjar man ju raljera och så där om varandra.

När du gav ut din första långfilm Gitarrmongot på DVD så bifogade du ju den dåliga kritik filmen delvis hade fått på insidan av fodralet. Vad var idén med det?
–Att neutralisera kritikernas inflytande. Hela idén med Gitarrmongot var att den skulle vara provokativ och provokativa saker blir ofta svåra att förhålla sig till. Och om man själv blir provocerad på riktigt, då vet man inte riktigt hur man reagerar. Jag ville också visa på att ”jag inte håller med er om eran filmsmak”. Sen tyckte jag bara det var roligt med idén, när du öppnar fodralet så står det ”årets sämsta svenska film”, så att även åskådaren hamnar i någon form av konflikt.

Vad kan du säga till dem som vill arbeta med film?
–Rikta kameran mot det som intresserar dig. För att det är jätteroligt att vara i filmbranschen, men det är inte så roligt om man inte sysslar med att gestalta det som man är intresserad av. Och om man har som mål att bara vara i filmbranschen för att vara där, då tror inte jag att det är så kul så speciellt länge. Man fattar ganska snabbt att det är jävligt mycket jobb som krävs och som måste läggas ner på en film och inspelningar. Ska man närma sig filmbranschen är det jävligt viktigt att man hela tiden hittar ett innehåll som man faktiskt tycker är intressant på riktigt. Och ett intresse kan vara hur specialiserat som helst. Det är inte det som spelar någon roll.

Till sist, vad gör du annars när du inte sysslar med film?
–Tränar lite, är mycket med mina barn, mina tvillingdöttrar på 12 år. Det är egentligen det jag hinner med. Jobbet och fritiden flyter annars väldigt mycket ihop för mig, när man inte filmar snackar man istället om film med folk i sin omgivning liksom.

Borde vi inte ställa oss frågande till allt skägg i På Spåret?

Förmodligen Sveriges mest populära frågesportprogram ångar på i vanlig ordning. Med tittarrekord på över två miljoner drar det inte sällan storpublik framför televisionsapparater runt om i landet.

Kändisar tävlar i samma kupéer som b-kändisar. Vi tittare njuter av att se de beläst och beundransvärda likväl som de kärvt kunniga och kölvattentörstande. Några att imponeras över och tävla emot, andra att känna sig överlägsna bildningsmässigt inför, där vi sitter i våra TV-soffor och glor år efter år.

På Spåret går prime time: fredagar klockan 20.00. It’s public service.

Programmet har sedan starten 1987 haft två programledare och flertalet intellektuella nördar och allvetare bredvid med uppgift att ta såväl oss tittare som de tävlande genom programmets timme av test i allmänbildning.

I år förkroppsligar Kristian Luuk det förstnämnda medan Fredrik Lindström står för expertisen. Två reko snubbar, män och gubbar. Där Luuk sitter har Ingvar Oldsberg tidigare suttit. Där mister Lindström sitter har Lennart ”Hoa-Hoa” Dahlgren, Björn Hellberg och Carl-Jan Granqvist även de innan dess suttit. Skenet kan bedra, men visst finns skymtas en röd tråd i dessa människors tilltalsnamn.

Husbandet leds av Stefan Sporsén. Slå på ettan på fredag och hojta om ni ser någon eller om ni någonsin under tidigare säsonger sett en kvinna i bandet – förutom då vokalisterna som gästar vecka efter vecka.

Allmänbildningsprogrammet nummer ett i svensk television är tveklöst i regi av män. Rimligen anmärkningsvärt. Men inte hör vi någon nämna det.

Förvisso är de tävlande något sånär skilda till kön, men faktum kvarstår, frågorna ställs av män.

Vi kanske tar för givet att frågor i allmänbildning ska ställas av just män. Varför är desto svårare att begripa.

Ingen höjer så mycket som ett finger. I stället ställer vi oss frågande till Kristian Luuks skägg. Är det inte lite väl mycket för oss tittare? Tar det inte fokus från annat?

Vart är vi på väg?

På Spåret är ju underhållande. Det är inte det. Men i en tid då allt från Kalle Anka till musikfestivaler bryts ner i molekyler för ofta kloka genusanalyser undrar en om det inte hade skadat med lite förändringar till nästa säsong.

Eller är vi nöjda så länge Kristian Luuk bara rakar av skiten(?). För visst är det en fråga om skägg?

Att inte alltid vara i samma huvud – ett reportage om litterärt genustänk

Under nattågets rälsfärd mot ett nyår i den jämtländska fjällidyllen tar jag skydd i bistron. Min omgivning tar intresset från boken på bordet framför mig. Nyfiket bejakar och fastslår jag att vi som sitter i denna vagn – samtliga – är av manligt kön. Öldrickande i bistro verkar vara vår paradgren i den undermedvetna strävan om att uppnå någon form av manlig stereotyp.

Kvinnornas frånvaro väcker funderingar. Det finns inget konkret svar och jag ämnar inte någon form av empirisk undersökning. Jag antar i stället att vi, som kvinnor och män, i många fall har olika sätt att konsumera vår fria tid, olika sätt att se på saker och ting. Det blir svårt att undvika att fundera över hur vår konsumtion av kultur och i synnerhet litteratur även den kan tänkas skilja sig åt.

Jag vänder mig inåt och grubblar över min egen litterära konsumtion och inser att den litteratur jag övervägande väljer att konsumera är manligt producerad. Av de fyra böcker jag parallellt för tillfället läser till och från är alla skrivna av män. Klas Östergrens Gentlemen är boken som här och nu vilar i min hand.

Min insikt blir att det är en vana jag både vill och torde ändra på.

Att läsa en bok är ett sätt att gå in i någon annans huvud. Att delvis åta sig någon annans världssyn. Om jag då endast skulle läsa manliga författare, lär jag på sätt och vis befinna mig i deras huvuden; deras syn på samhället; deras syn på relationen mellan man och kvinna.

Jag talade med Ingrid Holmqvist, genusforskare med litterär inriktning på Göteborgs Universitet, som menar att det kan bli problematiskt om man snöar in sig på ett fåtal likartade författare. Hon tar två exempel: Jack Kerouac och Klas Östergren. Manliga författare som enligt henne bidrar till den västerländska tradition av mannen som en symbol för mänskligheten. Där kvinnan ses som det andra könet; det annorlunda; det åsidosatta; det mystiska.

Samtidigt skriver Linnéa Lindsköld i Arkitekter på armlängds avstånd – där hon behandlar genus och kulturpolitik – att 60 procent av författarna/dramatikerna 2008 var män.

-Jag tror vårt val av det vi läser påverkar oss mer än vi tror, och då tänker jag särskilt på populärkultur men även mer seriös och komplex litteratur, säger Ingrid.

Ironiskt nog läser jag just för tillfället – som tidigare nämnt – Östergren. Och Kerouac är likväl en annan vars verk jag insupit. Jag påpekar detta för Ingrid som inte kan undvika att beklagande småskratta åt faktumet.

Att läsa en bok är som sagt delvis att gå in i en författares huvud; min reflektion har därför fört samtal med mitt sunda förnuft och dragit slutsatsen att det inte kan vara sunt om Kerouac och Östergrens till största del präglar min syn på omvärlden. Men vad ska jag då börja i min förändring?

-Du kan börja med Doris Lessing. Hon skriver på ett sätt som står i motpol till den manligt stereotypa litteratur du mestadels läser. Hon är psykologisk på ett helt annat sätt, berättar Ingrid.

I Lena Anderssons roman från 2013 – Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek – förekommer den i media numera så ökände Hugo Rask. En slags kulturman som bokens huvudperson Ester Nilsson förälskar sig i. Jag ber en kvinna och god vän till mig, som har boken i närmre bekantskap, beskriva Hugo Rask:

-Som läsare tycker jag han är egoistisk, självupptagen och känslomässigt distanserad. Hon faller för honom för att han är svår och charmerande, skulle jag säga.

Det finns helt klart paralleller att dra med Klas Östergrens karaktär Maud i Gentlemen, som en av bokens huvudpersoner Henry Morgan förälskar sig i. Och då främst mystiken och det omöjliga i att greppa och förstå sig på det motsatta könet.

När jag ställer Lena Anderssons skildring av mannen i motsättning till Klas Östergrens skildring av kvinnan inför Ingrid Holmqvist svarar hon:

-Lena Anderssons skildring kan även den problematiseras. Det är inget jag tänkt på tidigare, men så kan det verkligen vara, säger hon men poängterar samtidigt en annorlunda syn på saken då hon menar att det är viktigt att ha en annan tanke nära till hands i denna diskussion.

Återigen tar hon upp den västerländska traditionen kring mannen. I det avseendet blir Lena Andersson mer legitim än Klas Östergren. Sättet Lena Andersson skriver på, som kvinna, menar Holmqvist inte har en liknande tradition och kan därav ses som mer accepterat. Det blir helt enkelt en motvikt till något som länge vägt över åt andra hållet.

På samma gång ser jag med egna ögon på Lena Andersson som någon som ger uttryck åt en kvinnlig syn på mannen som aldrig fått komma till tals i den manliga traditionen av västerländsk litteratur. Kanske är det således inte bara i Doris Lessings bokskara jag ska utforska i min strävan efter nya huvuden att sätta mig in i, utan också i Lena Anderssons. Och snart går vi in i ett nytt år. Jag ger sällan – för att inte säga aldrig – nyårslöften, men det verkar trots allt som att jag skymtar ett här på nattåget.

Waiting around to die

”Vad är det bästa med att bo i USA?”
På skinande ren, bourbontvättad men insnöad sydstatsamerikanska svarar mannen:
”Att du får bära vapen”

Countrydokumentären på SVT fångar inget större intresse. Men mannens utlåtande klingar igenkännande. Att få bära vapen känns som en slags symbol för USA:s bottenskikt. Deras heliga skyddsnät om en återfallsförbrytare som en gång började med att stjäla tuggummi skulle få för sig att ta sig in i ditt hus och stjäla dina Willie Nelson-vinyler. Så att du praktiskt men framförallt på laglig grund kan skjuta ihjäl honom. Ett för staten, i alla fall ur en ekonomisk synvinkel, kostnadsfritt sätt för medborgare att ta lagen i egna händer. Sköt dig själv. Lev ditt liv. En osäkrad hagelbössa är liksom alltid billigare i timmen än en kostymbeklädd advokat.

Mannen är sydstatsstereotypen som aldrig hört talas om Kanye West. Vapenromantikern som mycket väl känner till och respekterar Woody Guthries ‘This land is your land’ men som egentligen inte kan stå för budskapet. Men han är också patrioten som lever utan större privilegier. I ett inlandets USA på ruinens brant. Där countryns lyrik i generationer verkat som ett slags plåster på vardagens krävande sår. Samtidigt som den pop-country som i dag säljer bäst, reflekterar över ting med intressemängd av ett par ihåliga kalsonger.

Mannen är dock endast en minutlång fläck i detta countryporträtt. Countrymusikern Justin Townes Earle är porträttets ansikte. Han riktar blicken mot countryns historia och reder, så gott han kan, ut vilka influenser denna bibelbältets favoritmusikgenre har i bagaget. När countryn blir föremål för släktforskning brukar man till sist oavsett utförande hamna hos Hank Williams. Men Justin nämner istället spännande nog Woody Guthrie som en av countryns och amerikansk folkmusiks urfäder. En man som influerat inte minst Dylan. Justin berättar hur Guthrie var en mästare på att förvandla en annars ointressant vardag till något högintressant. Hur han genom enkla budskap förde folk samman.

Justin Townes Earle talar inte bara om historia. Hans namn är historia. Son till Steve Earle. Döpt efter Townes Van Zandt, som var en av faderns allra närmsta vänner. I den förmodligen bästa countrydokumentär (om inte musikdokumentär i allmänhet) som någonsin gjorts: ‘Heartworn Highways’, inspelad 1976, får vi följa Earle den äldre och Van Zandt i unga år. Då ambition och framgång inte precis gick i hand. De båda var en del av den outlaw country-rörelse som växte fram under 70-talet. De som inte hoppade i säng med ”The Nashville Sound”. Countrybohemer envist beslutna om att göra sin grej. Långt ifrån något slags fast och lugnt liv i en harmonisk stad. Ständigt på flykt till nästa gig i nästa stad. Med allt de ägde på fickan, gitarr i famn och kapsylen slängd för längesen.

Vid en sekvens i ‘Heartworn Highways’ står Townes Van Zandt likt en slav under buteljen utanför ett ruckel till hus. Med en coca-cola i ena handen och en flaska bourbon i den andra. Samtidigt som kameran skildrar honom och det han säger, blandas det grogg efter grogg. Svaljet agerar glas.

Townes Van Zandt lever inte längre. 1997 vid 52 års ålder gav kroppen efter mången år av alkoholism upp. Steve Earle däremot lever än och närmar sig sextio. I ‘Be here to love me’ – den mycket varma dokumentären om Townes Van Zandts liv från 2004 – talar han om mannen som en gång var hans idol, men som senare blev en vän för livet.

‘Be here to love me’ är en stark berättelse om Townes Van Zandt. Geniet som aldrig fick den uppmärksamhet han förtjänade. Kanske söp han bort alla vackra öden. Kanske gick han bara sin egen väg. En poet med gitarr vars musik var allt annat än ihåliga kalsonger. Han skapade kvalité, utan att ens känna till begreppet kvantitet. Han lämnade precis som Hank Williams denna värld på nyårsdagen. Båda två efter lika korta som destruktiva liv.