Vad: Jonathan Johansson
Var: Väven
Betyg: 3/5

Tio minuter innan konserten ska börja är det knappt hälften av alla sittplatser som är tagna. Allt eftersom tillkommer det lite mer publiken, som verkar vara förvånade över att det är sittplatser som gäller och inte ståplats. Cirka 21.10 stiger Jonathan Johansson, med band, på scen och publiken jublar. Ett lite dovt jubel, vilket bidrar till en inte så hektisk stämning där en får intrycket av att publiken är vild av förundran och förtjusning. Det dova jublet bidrar till den mer intima stämningen som spelningen bjuder på.

jonathan_johansson

Två meter ifrån första raden sjunger och spelar Jonathan Johansson, men även om han försöker gå utanför scenen och närmre publiken så släpper inte publiken till. Men det kan vara svårt för publiken att ta emot Jonathans närmande då han ständigt blundar eller tittar ner i marken. Det ger som mixade signaler till oss – ”vill han vara här, eller vill han vara själv med sitt band i en replokal”.

Trots olika versioner av sina låtar, Aldrig Ensam som exempel, så lyfts inte stämningen och konserten hamnar i någon slags limbo där Jonathan med band vill öka energin, men lyckas inte riktigt ta oss över den där osynliga kanten. Denna utformning av lokalen, med enbart sittplatser, gör så att denna konsert inte kommer till sin rätt. Det hade säkert fungerar om Jonathan själv hade plinkat på en gitarr och haft ett akustiskt set. Men, när publiken inte riktigt kan, eller vågar, ta emot Jonathans ”inbjudande” hand och han själv inte kan sträcka sig längre, så fiser konceptet ihop.


Trots öppningscitatet till ”Alla Helveten” så hänger inte publiken med.

jonathan_johansson

Detta leder till att konserten blir en ”meh”-upplevelse. Jonathan Johansson och bandet levererar främst låtar från hans senaste album ”Lebensraum” (ett album som jag varmt kan rekommendera och som är aktuellt i dagens samhälle), med några nya tappningar på gamla låtar. Trots öppningscitat till ”Alla Helveten” så hänger inte publiken med – applåderna kommer på lite olika ställen, någon försöker klappa takten, men det blir som fel stämning.

När jag går hem på kvällen är jag inte överväldigad av kvällens konsert. Men då är jag inte dödsförälskad i Jonathan Johanssons låtar och texter heller. Kanske har dom som är det haft en bättre upplevelse än jag?

Text & Bild: Isak Lysfoss Gunnerfeldt