Vad: Joel Alme
Var: Sagateatern
Betyg: 4/5

Lamporna släcks, man kan fortfarande höra De Montevert ljuva röst i sitt inre medvetande. Men nu börjar publiken bli riktigt sugna på huvudakten, Joel Alme. Efter en två timmars väntan, insläpp kl 19 och förband till kl 20.45 kommer Göteborgs egna Joel Alme ut på scenen. Med ett skrynkligt papper i ena hand och en gitarr i den andra nickar han åt oss i publiken och drar igång ”slå hjärta slå”. Trots att han saknar band så genomför han stordåd på scenen med endast gitarren, han avslutar den vackra låten och tar emot publikens applåder med ett leende. Jag som är ett stort fan av när artisterna pratar mellan låtarna och förklarar vad texterna handlar om blev inte besviken. Efter ”slå hjärta slå” så förklarar Joel att den handlar om en farbror som suttit på kåken.
– Jag tror att vi alla ibland bara vill ge upp, och därför skrev jag den här låten, för att motivera mig själv till att fortsätta, säger Joel Alme och möts av ännu en applåd från publiken som knappt syns i den mysbelysta lokalen.


Mitt i låten stannar han plötsligt av och ber publiken att klappa i takt. Vi börjar klappa och låten fortsätter och det hela blir en succé.

Joel ställer sig upp och tar fram ett litet plektrum från sina svarta jeans. Nu börjar mitt hjärta klappa, jag hinner knappt tänka: nu blir det åka av innan introt till ”backa tiden” startar, som är en av hans mest kända låtar. Joel kör igång låten med mycket energi, men mitt i låten stannar han plötsligt av och ber publiken att klappa i takt. Vi börjar klappa och låten fortsätter och det hela blir en succé, jag tycker det var ett bra sätt att engagera en sittande publik i framförandet. När jag lyssnar på en bra artist vill jag utrycka min glädje på något sätt, gärna en liten dans eller snarare gung i mitt fall. Men när det bara finns sittplatser så blir det svårt, därför uppskattade jag Joels initiativ att bjuda in publiken i musiken. När gitarren tystnar så förklarar Joel att låten handlar om hans vänner som han lekte med som lite på en gata i Majorna i Göteborg, dom är nu döda och låten är ett sätt att hylla dem.

Joel fortsätter med några fler låtar, gamla som nya och bjuder även på några covers som han genomför utan problem. Han kan verkligen bemästra gitarren och har inga problem att underhålla publiken. Efter ungefär 45 minuter så tackar han för sig och förklarar att han har ryggskott och hoppas att vi förstår, han går av scenen och vi klappar händerna så hårt att han redan efter en minut återvänder för att spela en sista låt. Låten han väljer att spela är A young summer’s youth, det var inte många i publiken som var missnöjda med valet.

Jag ger hela föreställningen 4/5 i betyg, jag tycker att Joel Alme bjöd på en riktig myskväll och jag hade inte förväntat mig sådan inlevelse och skön personlighet.

Text: Jesper Nilsson
Foto: Samuel Söderlund