I fredags(13/3) mötte jag Ruben Östlund i samband med hans besök i Umeå. En intervju som sedan publicerades på Vertex.com (http://vertex.nu/pa-campus/rikta-kameran-mot-det-som-intresserar-dig/ ) där alla frågor och svar dessvärre inte fick plats.
Därför publiceras nu intervjun i sin helhet här.

För dem som inte känner till Ruben Östlund är han en regissör som med senaste filmen Turist nått stor framgång. Förutom succén på årets Guldbaggegala har han också med tidigare filmer hämtat hem priser på såväl Berlins som Cannes filmfestival. Östlunds filmer präglas starkt av vardagliga dilemman och han har själv sagt att han vill vara en motkraft till den ”extremt konventionella filmbranschen” och ”göra filmer som är extremt obehagliga för publiken”.

Vad är din grundtanke när du gör film?
–Jag vill visa på en bild som är sann och som står i motsättning till den allmänna bilden som inte alltid är sanningen. Att jag upplever att det är så här det egentligen går till, det är inte på andra sätt överhuvudtaget. Det finns en slags mediekritik i det också, att den bilden som ofta reproduceras inte stämmer. Som i Turist med mannen som springer iväg. Man förväntar sig att han ska vara hjälte, men kollar man på statistik från skeppskatastrofer är det mestadels kvinnor och barn som dör. Att män kanske ändå är de som har närmare till förmågan att agera egoistiskt.

Turist har ju varit en stor succé. Hur är det att arbeta med framgång i ryggen?
–Det som är intressant med film är att det aldrig blir lättare, det blir alltid svårare. Och den första filmen man gör, den gör man på sån jävla rå energi bara, den ska bara genomföras. Det är en helt annan typ av inställning till arbetet då och i början har man inställningen att ”nu ska vi visa dom jävlarna, nu fan ska dom få se”. Medan nu inser man att man är en av ”jävlarna” (skratt). Då finns det bara en skräck för att misslyckas kvar… Nej, men man sätter ju högre och högre ribba på sig själv, vilket gör att det blir svårare och svårare att hitta den där vittringskänslan att ”nu jävlar har vi något som är bra”.

Kan man säga att det är svårare nu då?
–Jag tycker det. Trots om man får mer kunskap så blir det hela tiden svårare och tillfredsställa det egna tyckandet liksom.

Jag är personligen väldigt nyfiken på varför ni inte uteslutande valde ”Force majeure” som namn på Turist. Det är ju trots allt bara i Sverige, Norge och Holland (i Danmark heter den t.ex ”Force majeure”) den fått namnet ”Turist”. Varför?
–Jag tycker ju ”Force majeure” är en mycket bättre titel. Men delvis var det för att vi fick för oss att det var en generation unga som inte visste vad begreppet ”Force majeure” betydde, att inte alla hade så bra relation till det. Sen så hette den länge ”Turist” under ansökningsprocessen och även när jag pratade om den i media. Och då blev det liksom problem att helt plötsligt byta namn i Sverige. I Frankrike bestämde vi dock att den skulle heta ”Force majeure”.

Du har en ny film på gång, The Square, vad kan du berätta om den?
–Dels håller vi på en med en utställning som ska vara på designmuseet Vandalorum i Värnamo. Och i den håller vi på med samma tematik som i långfilmen. ”The Square”, eller ”Rutan” som utställningen heter på svenska, är en vitmarkerad ruta som man ska placera i t.ex centrum av en stad på kanske ett torg, och bygga upp en viss kultur kring. Om du exempelvis behöver hjälp, då kan du och ställa dig i rutan och då måste människor som passerar adressera den här personen som står i rutan och tänka: ”Hur kan jag hjälpa dig?” Och om du exempelvis är trött och inte vill bära din packning, då kan du lägga av dig den i rutan, för i rutan har vi inte rätt att stjäla.

Han fortsätter…

–Så man kan på något sätt känna att vi har en förändring i attityden i vårt samhälle där vi exempelvis har börjat bygga gated communities i Sverige, som är ett väldigt aggressivt sätt att säga att du tar inte ansvar för det som är utanför. Sen alla portlås och sådana saker som ett tag inte existerade, som också är ett sätt att stänga ute och säga att man inte litar på det som är på utsidan. Man kan ställa det emot hur det såg ut på femtiotalet i Sverige. För min pappa berättade att när han var sex år gammal satte hans föräldrar en adresslapp runt halsen på honom och lät honom sedan springa ut på gatan i Stockholm och leka. Då såg man andra vuxna som en tillgång, idag ser vi andra vuxna som ett hot. Den här attitydförändringen står inte i proportion till hur samhället har förändrats. Det har snarare blivit säkrare; mindre våld och mindre brottslighet. Men ändå är det som att paranoian ökar i samhället. Och den är inte bra, den skapar oreda. Så den här rutan, den gemensamma ansvarsrutan, ska på något sätt få oss att reflektera över tillit, att våga be om hjälp, våga ge hjälp och bryta by stander-effekten som är så stark ofta i offentliga rum. Ett exempel är att ju fler vi är, desto mindre ansvarstagande blir det. Rutan är till för att börja ifrågasätta: Får vi stjäla utanför rutan? Ska vi inte ta hand om varandra om man är utanför rutan? Den ska ha en filosofisk aspekt också.

Hur är det tänkt att rutan ska skildras i filmen?
–Rutan kommer introduceras i filmen via att det är ett konstmuseum, där de håller på att sätta upp den här utställningen med några konstnärer som då gjort den här rutan. Människorna som är på konstmuseet kommer sedan få möta olika situationer där de själva ställs inför dilemman i sociala situationer i offentlighet. Att hjälpa, eller inte hjälpa. Bland annat också hur vi försöker hantera tiggeri och den konflikten man hamnar i när man möts av det själv. Det finns så otroligt många roliga, komiska, provokativa scener som belyser det svåra med att hantera något sånt. Så tanken är helt enkelt att försöka föra in så många olika perspektiv som möjligt på de frågorna.

Det finns en bild av dig att du som regissör gillar att använda dig av relativt långa scener och fasta kameravinklar. Vad vill du få ut genom det?
–Jag tror bland annat att det började när jag höll på med skidfilmer. För när man filmar en skidåkare och klipper kan det vara ett sätt att dölja ett misstag. Så ju längre ett åk blev, desto större var prestationen hos skidåkaren. Sen är realtiden när man tittar på rörlig bild väldigt häftig, exempelvis det här Youtube-klippet ”Battle of Kruger”, med bufflarna och lejonen. Alltså när man inte börjar klippa upp det, då blir det ju jävligt häftigt. När man får vara med från att lejonet tar kalven till att det plötsligt är en krokodil som håller den. Det blir det en hissnande känsla av realtidsaspekten, och den är jag väldigt intresserad av.

Hur påverkar det själva inspelningsarbetet?
–När du tar väldigt många bilder är det ett jäkla arbete att flytta runt kameran hela tiden, medan jag brukar ha en kameraposition per dag. Vilket innebär att man hinner spela in längre scener, än vad man gör om man flyttar runt kameran. Så det går att vinna tid på det och produktionsmässigt är det väldigt liknande ändå. Sen är tid på inspelningsplats viktigt för att man ska bli nöjd överhuvudtaget och för att kunna utvärdera sina beslut.

Det finns ju ett ganska roligt Youtube-klipp (sök: ”Worst man cry ever”) på dig och din producent Erik Hemmendorff när ni, på ett hotellrum i New York, blir varse om den uteblivna Oscars-nomineringen. Vad kan du säga om det?
–Man kan säga det att när vi går ut ur bild efteråt så är ju det väldigt likt det som händer i Turist, med ”worst man cry” och så där. Så jag kommer inte avslöja hur mycket som är fejk och så. Men det som händer innan, när vi håller på och hackar på dem här skådespelarna i Ida det är på riktigt.

Var det spontant eller planerat?
–Nej men det var nog spontant. Vi hade ju varit tillsammans med Ida på så många olika prisceremonier liksom och de hade vunnit allting, så vi var så jävla sura på den filmen.

Vad har ni fått för reaktioner på klippet?
–Jättebra, jag var nyligen i London och alla journalister har sett klippet och sen har det spridit sig väldigt mycket.

Det är ingen som har tolkat det som arrogant?
–Det var någon, men jag vet inte, ingen som jag mött i alla fall. Jag tror de flesta fattar jargongen och förstår att andra håller på så också. Så fort det uppstår någon sorts tävlingsinstinkt då börjar man ju raljera och så där om varandra.

När du gav ut din första långfilm Gitarrmongot på DVD så bifogade du ju den dåliga kritik filmen delvis hade fått på insidan av fodralet. Vad var idén med det?
–Att neutralisera kritikernas inflytande. Hela idén med Gitarrmongot var att den skulle vara provokativ och provokativa saker blir ofta svåra att förhålla sig till. Och om man själv blir provocerad på riktigt, då vet man inte riktigt hur man reagerar. Jag ville också visa på att ”jag inte håller med er om eran filmsmak”. Sen tyckte jag bara det var roligt med idén, när du öppnar fodralet så står det ”årets sämsta svenska film”, så att även åskådaren hamnar i någon form av konflikt.

Vad kan du säga till dem som vill arbeta med film?
–Rikta kameran mot det som intresserar dig. För att det är jätteroligt att vara i filmbranschen, men det är inte så roligt om man inte sysslar med att gestalta det som man är intresserad av. Och om man har som mål att bara vara i filmbranschen för att vara där, då tror inte jag att det är så kul så speciellt länge. Man fattar ganska snabbt att det är jävligt mycket jobb som krävs och som måste läggas ner på en film och inspelningar. Ska man närma sig filmbranschen är det jävligt viktigt att man hela tiden hittar ett innehåll som man faktiskt tycker är intressant på riktigt. Och ett intresse kan vara hur specialiserat som helst. Det är inte det som spelar någon roll.

Till sist, vad gör du annars när du inte sysslar med film?
–Tränar lite, är mycket med mina barn, mina tvillingdöttrar på 12 år. Det är egentligen det jag hinner med. Jobbet och fritiden flyter annars väldigt mycket ihop för mig, när man inte filmar snackar man istället om film med folk i sin omgivning liksom.