‘1984’, Riksteatern

‘1984’, Riksteatern

Vad: ‘1984’, Riksteatern
Var: Idunteatern
Betyg: 3/5

Riksteatern kom till Idun med mod – något som behövs i mängder för att våga sig på George Orwell i teaterform. Inte minst klassikern `1984’. Genom hela pjäsen går det att se var den höga ribban har lagts och de når nästan upp till den.

Känslan av att allt inte riktigt hänger ihop slår mig under de två ungefär timmeslånga akterna. Inte på det viset som jag älskar: när jag vet att jag blir lurad och förvirrad. När jag besitter vetskapen om att pusselbitarna finns och göms i genomtänkta fraser och handlingar, men alltid för långt bort för att kunna se en tydlig bild innan det är meningen. Snarare känns det som att regissören, Sara Giese, försökt att ta med så många element från boken som möjligt utan att följa dessa hela vägen, eller ge tillräckligt med utrymme för att etableras.


Starkast på scen är utan tvivel Karin Franz Körlof som Julia.

Andra delar får istället en allt för tydlig emfas. I mina anteckningar läser jag ordet ’solipsism’ om och om igen – vilket är ett starkt tema i succéboken, men inte så det slår tankarna i var och varannan dialog. Möjligtvis har hon försökt att vara trogen till boken, men allt får inte plats. Mer troget hade det nog blivit med mer mörker och dystopi; det är lite väl rent och städat för min smak.

Orwell menade att tyranner och deras lust för makt var ett enkelt ämne. Det svåra, ansåg han, var att visa varför folk är så villiga att lyda. I boken försöker han lära ut hur man står emot den instinkten. Några gånger är detta fantastiskt snyggt gestaltat, men oftast glider det ur fingrarna på Giese och Peter Jansson, som spelar en vilsen, passiv och lydande Winston Smith. Jansson har en stil som som närmast påminner om en hispig och virrig Keanu Reeves.

Nog med negativitet, för det är som sagt också mycket som är bra. Scenografin och tekniken inte minst. En god balans och ett smakfullt kombinerande av projektorer, film, ljus och scenografi. Giese skapar välplanerade scener, där alla roller skiner med sina olika drag utan att någon tar över. 
Starkast på scen är utan tvivel Karin Franz Körlof som Julia. Hon leverar varje ord med tydlighet, lagomt stora rörelser, en karaktär som känns äkta och hålls igenom hela pjäsen. Julia är också tämligen dynamisk, vilket flyter snyggt.

Mot slutet briljerar Roger Storm i sin roll som en kliniskt obehaglig och obrydd O’Brian, med Brecht-aktiga stunder, också detta ett gott regimässigt beslut. 

På det stora hela leverar samtliga skådespelare en relativt hög nivå, även om jag hade önskat lite fler nivåer i Winston Smith.

Det är modigt att göra 1984 som teater, helt enkelt för att det är svårt. Trots det blir produktionen väl genomförd med några klockrena och välplanerade val – men det är en utmaning och det märks.

Text: Simon Magnusson och Victor Lundmark

Säkra kort och inga överraskningar

Säkra kort och inga överraskningar

Vad: Konsert, Kristian Mattsson aka The Tallest Man on Earth
Var: Folkets Hus
Betyg: 2/5

Iklädd ett par bleka jeans och en urringad vit t-shirt som slutar tillräckligt långt upp på armen för att visa de vältränade överarmarna plockar The Tallest Man on Earth, 170 cm lång, upplyftande melodier på sin gitarr. Bakom honom befinner sig ingen mindre än Bon Iver. Gruppen backar upp med bland annat saxofoner och stämmor. Men trots Kristian Mattssons kraftfulla sångröst som nästan kan sjunka Johnny Cash-lågt och fortfarande behålla sitt tryck, och trots Bon Ivers odiskutabla musikaliska talang, lyckas inte konserten fånga mitt intresse längre än vad det medelmåttiga för-bandet klarar av. Alla låtar känns likadana. Lika glada och uppåt. Liknande melodier. Liknande budskap. The Tallest Man on Earth misslyckas med att få ut maximalt av sitt backup-bands kritikerrosade kreativitet.

Men publiken bjuds inte några överraskningar. Inga plötsliga ändringar i låtarna som kan bidra till att hålla föreställningen vid liv.

Hur skicklig är artisten, hur får han med sig publiken, och hur fungerar låtarna? Visst har The Tallest Man on Earth styrkor. Hans starka stämma som ekar över Folkets Hus i durtonarter gör låtarna lättillgängliga, och The Dreamer är ett utmärkt encore. Men publiken bjuds inte några överraskningar. Inga plötsliga ändringar i låtarna som kan bidra till att hålla föreställningen vid liv, inget spexande av något slag, och ingen låt som skiljer sig nämnvärt från den tidigare. Men i och med att Mattsson håller sig till det enkla och säkra blir såklart inte konserten ett magplask – själva musiken är trots allt värd att lyssna på, även om man inte minns den.

Text: Alexander Nyrinder
Foto: Tor Sörstam

Låtlista v. 39-40

Låtlista v. 39-40

 

A

Könsförrädare – Blood Rush
Låpsley – Hurt Me
Petter feat. Sabina Ddumba – Kall Vinter
Norralagatan – Våga Falla
Kygo feat. Ella Henderson – Here For You
Kate Boy – Midnight Sun
Troye Sivan – Wild
Joss Stone – Molly Town
Lemar – The Letter
Pale Honey – Over Your Head
Maja Francis feat. Veronica Maggio – Space Invades My Mind
Gabrielle Aplin – Slip Away

B

Patrik Jakubowski – Belonging Wherever
Bo Kaspers Orkester feat. Christel Alsos – Håll ut
Hökartorget – Bli Kvar
Michel Dida, Cherrie, Sabina Ddumba, Silvana Imam, Mapei, Seinabo Sey – Höru Mej Bae (Remix)
Jabberwocky, Cappagli – Pola
Major Lazer feat. Ellie Goulding & Tarrus Riley – Powerful
Dotan – Hungry (Niklas Ibach remix)
Min Stora Sorg – All skit kommer tillbaka
Mikal Cronin – ii) Gold
Movits! – Placebo
Slowgold – Det osynliga
Laura Marling – I Feel Your Love

C

Foxes – Better Love
Zara Larsson & MNEK – Never Forget You
Vita Bergen – In The City
The Xcerts – She
Little Children – Another Day
Ane Brun – Miss You More
Go Go Berlin – Kids
Dolce – Gröna Höjder
Dungen – Åkt Dit
Erik Hassle – Natural Born Lovers
Susanne Sundfør – Delirious
Scott Bradlee’s Postmodern Jukebox, Kiah Victoria – Such Great Heights

”Brännbolls-Adam” hittade ett lag på Brännbollsyran

”Brännbolls-Adam” hittade ett lag på Brännbollsyran

Under Brönnbollsyran-helgen gästades Umeå Studentradio av PiteFM – Studentradion 92,8. Adam från PiteFM efterlyste under dagen ett lag att få spela brännboll i, vilket slutade i succé – både för Adam och för laget som adopterade honom.

Lyssna på när vår egen ”Brännbolls-Adam” gör debut på Brännbollsyran 2015 i ljudspelaren nedan!

Intervju med Brännsbollsyrans festivalgeneral David Arkhult

Intervju med Brännsbollsyrans festivalgeneral David Arkhult

Ingen Umeåbo – eller Västerbottning, för den delen – kunde missa att årets upplaga av Brännbollsyran arrangerades på campusängarna i helgen. Umeå studentradio var naturligtvis på plats, och på lördagen fick vi besök av festivalgeneral David Arkhult i studion.

Du kan lyssna på intervjub med David i ljudspelaren nedan.