Brännbollsyran 2016 – podden

Brännbollsyran 2016 – podden

Här kan du lyssna på ett hopkok från våra sändningar på Brännbollsyran 2016. Vi pratar med de självutnämnda festivalexperterna Linus Bjarnelo och Filip Beijer från Festivalpodden för att höra vad de har för tankar om Umeås största festival. Vi fick också höra vad flera av festivalbesökarna tyckte om årets yra. Tillsist får du också höra en intervju med Brännbollsyrans festivalgeneral David Arkhult som snackar om årets upplaga och hans förväntningar på kommande festivaler.

Här kan ni lyssna på Festivalpoddens avsnitt om Brännbollsyran:
http://festivalpodden.se/2016/05/31/festivalpodden-episod-162-brannbollsyran/

Komikern som vältrar sig i det obekväma

Komikern som vältrar sig i det obekväma

Margaret Cho har kallats en av USA:s vassaste komiker. Hennes repertoar tänjer ständigt på gränserna och ofta tar upp ämnen som våld, sexuella övergrepp och rasism. Nu kommer stjärnskottet till Umeå med sin turné ”There is no I in team, but there is a Cho i psycho”, och hon är aggressivare än någonsin tidigare. När studentradion pratar med henne betonar hon vikten i att kunna skämta om även det mest obekväma.

 

Joel Alme bjöd på myskväll på Sagateatern

Joel Alme bjöd på myskväll på Sagateatern

Vad: Joel Alme
Var: Sagateatern
Betyg: 4/5

Lamporna släcks, man kan fortfarande höra De Montevert ljuva röst i sitt inre medvetande. Men nu börjar publiken bli riktigt sugna på huvudakten, Joel Alme. Efter en två timmars väntan, insläpp kl 19 och förband till kl 20.45 kommer Göteborgs egna Joel Alme ut på scenen. Med ett skrynkligt papper i ena hand och en gitarr i den andra nickar han åt oss i publiken och drar igång ”slå hjärta slå”. Trots att han saknar band så genomför han stordåd på scenen med endast gitarren, han avslutar den vackra låten och tar emot publikens applåder med ett leende. Jag som är ett stort fan av när artisterna pratar mellan låtarna och förklarar vad texterna handlar om blev inte besviken. Efter ”slå hjärta slå” så förklarar Joel att den handlar om en farbror som suttit på kåken.
– Jag tror att vi alla ibland bara vill ge upp, och därför skrev jag den här låten, för att motivera mig själv till att fortsätta, säger Joel Alme och möts av ännu en applåd från publiken som knappt syns i den mysbelysta lokalen.


Mitt i låten stannar han plötsligt av och ber publiken att klappa i takt. Vi börjar klappa och låten fortsätter och det hela blir en succé.

Joel ställer sig upp och tar fram ett litet plektrum från sina svarta jeans. Nu börjar mitt hjärta klappa, jag hinner knappt tänka: nu blir det åka av innan introt till ”backa tiden” startar, som är en av hans mest kända låtar. Joel kör igång låten med mycket energi, men mitt i låten stannar han plötsligt av och ber publiken att klappa i takt. Vi börjar klappa och låten fortsätter och det hela blir en succé, jag tycker det var ett bra sätt att engagera en sittande publik i framförandet. När jag lyssnar på en bra artist vill jag utrycka min glädje på något sätt, gärna en liten dans eller snarare gung i mitt fall. Men när det bara finns sittplatser så blir det svårt, därför uppskattade jag Joels initiativ att bjuda in publiken i musiken. När gitarren tystnar så förklarar Joel att låten handlar om hans vänner som han lekte med som lite på en gata i Majorna i Göteborg, dom är nu döda och låten är ett sätt att hylla dem.

Joel fortsätter med några fler låtar, gamla som nya och bjuder även på några covers som han genomför utan problem. Han kan verkligen bemästra gitarren och har inga problem att underhålla publiken. Efter ungefär 45 minuter så tackar han för sig och förklarar att han har ryggskott och hoppas att vi förstår, han går av scenen och vi klappar händerna så hårt att han redan efter en minut återvänder för att spela en sista låt. Låten han väljer att spela är A young summer’s youth, det var inte många i publiken som var missnöjda med valet.

Jag ger hela föreställningen 4/5 i betyg, jag tycker att Joel Alme bjöd på en riktig myskväll och jag hade inte förväntat mig sådan inlevelse och skön personlighet.

Text: Jesper Nilsson
Foto: Samuel Söderlund

Jonathan Johansson

Jonathan Johansson

Vad: Jonathan Johansson
Var: Väven
Betyg: 3/5

Tio minuter innan konserten ska börja är det knappt hälften av alla sittplatser som är tagna. Allt eftersom tillkommer det lite mer publiken, som verkar vara förvånade över att det är sittplatser som gäller och inte ståplats. Cirka 21.10 stiger Jonathan Johansson, med band, på scen och publiken jublar. Ett lite dovt jubel, vilket bidrar till en inte så hektisk stämning där en får intrycket av att publiken är vild av förundran och förtjusning. Det dova jublet bidrar till den mer intima stämningen som spelningen bjuder på.

jonathan_johansson

Två meter ifrån första raden sjunger och spelar Jonathan Johansson, men även om han försöker gå utanför scenen och närmre publiken så släpper inte publiken till. Men det kan vara svårt för publiken att ta emot Jonathans närmande då han ständigt blundar eller tittar ner i marken. Det ger som mixade signaler till oss – ”vill han vara här, eller vill han vara själv med sitt band i en replokal”.

Trots olika versioner av sina låtar, Aldrig Ensam som exempel, så lyfts inte stämningen och konserten hamnar i någon slags limbo där Jonathan med band vill öka energin, men lyckas inte riktigt ta oss över den där osynliga kanten. Denna utformning av lokalen, med enbart sittplatser, gör så att denna konsert inte kommer till sin rätt. Det hade säkert fungerar om Jonathan själv hade plinkat på en gitarr och haft ett akustiskt set. Men, när publiken inte riktigt kan, eller vågar, ta emot Jonathans ”inbjudande” hand och han själv inte kan sträcka sig längre, så fiser konceptet ihop.


Trots öppningscitatet till ”Alla Helveten” så hänger inte publiken med.

jonathan_johansson

Detta leder till att konserten blir en ”meh”-upplevelse. Jonathan Johansson och bandet levererar främst låtar från hans senaste album ”Lebensraum” (ett album som jag varmt kan rekommendera och som är aktuellt i dagens samhälle), med några nya tappningar på gamla låtar. Trots öppningscitat till ”Alla Helveten” så hänger inte publiken med – applåderna kommer på lite olika ställen, någon försöker klappa takten, men det blir som fel stämning.

När jag går hem på kvällen är jag inte överväldigad av kvällens konsert. Men då är jag inte dödsförälskad i Jonathan Johanssons låtar och texter heller. Kanske har dom som är det haft en bättre upplevelse än jag?

Text & Bild: Isak Lysfoss Gunnerfeldt