Under nattågets rälsfärd mot ett nyår i den jämtländska fjällidyllen tar jag skydd i bistron. Min omgivning tar intresset från boken på bordet framför mig. Nyfiket bejakar och fastslår jag att vi som sitter i denna vagn – samtliga – är av manligt kön. Öldrickande i bistro verkar vara vår paradgren i den undermedvetna strävan om att uppnå någon form av manlig stereotyp.

Kvinnornas frånvaro väcker funderingar. Det finns inget konkret svar och jag ämnar inte någon form av empirisk undersökning. Jag antar i stället att vi, som kvinnor och män, i många fall har olika sätt att konsumera vår fria tid, olika sätt att se på saker och ting. Det blir svårt att undvika att fundera över hur vår konsumtion av kultur och i synnerhet litteratur även den kan tänkas skilja sig åt.

Jag vänder mig inåt och grubblar över min egen litterära konsumtion och inser att den litteratur jag övervägande väljer att konsumera är manligt producerad. Av de fyra böcker jag parallellt för tillfället läser till och från är alla skrivna av män. Klas Östergrens Gentlemen är boken som här och nu vilar i min hand.

Min insikt blir att det är en vana jag både vill och torde ändra på.

Att läsa en bok är ett sätt att gå in i någon annans huvud. Att delvis åta sig någon annans världssyn. Om jag då endast skulle läsa manliga författare, lär jag på sätt och vis befinna mig i deras huvuden; deras syn på samhället; deras syn på relationen mellan man och kvinna.

Jag talade med Ingrid Holmqvist, genusforskare med litterär inriktning på Göteborgs Universitet, som menar att det kan bli problematiskt om man snöar in sig på ett fåtal likartade författare. Hon tar två exempel: Jack Kerouac och Klas Östergren. Manliga författare som enligt henne bidrar till den västerländska tradition av mannen som en symbol för mänskligheten. Där kvinnan ses som det andra könet; det annorlunda; det åsidosatta; det mystiska.

Samtidigt skriver Linnéa Lindsköld i Arkitekter på armlängds avstånd – där hon behandlar genus och kulturpolitik – att 60 procent av författarna/dramatikerna 2008 var män.

-Jag tror vårt val av det vi läser påverkar oss mer än vi tror, och då tänker jag särskilt på populärkultur men även mer seriös och komplex litteratur, säger Ingrid.

Ironiskt nog läser jag just för tillfället – som tidigare nämnt – Östergren. Och Kerouac är likväl en annan vars verk jag insupit. Jag påpekar detta för Ingrid som inte kan undvika att beklagande småskratta åt faktumet.

Att läsa en bok är som sagt delvis att gå in i en författares huvud; min reflektion har därför fört samtal med mitt sunda förnuft och dragit slutsatsen att det inte kan vara sunt om Kerouac och Östergrens till största del präglar min syn på omvärlden. Men vad ska jag då börja i min förändring?

-Du kan börja med Doris Lessing. Hon skriver på ett sätt som står i motpol till den manligt stereotypa litteratur du mestadels läser. Hon är psykologisk på ett helt annat sätt, berättar Ingrid.

I Lena Anderssons roman från 2013 – Egenmäktigt förfarande – en roman om kärlek – förekommer den i media numera så ökände Hugo Rask. En slags kulturman som bokens huvudperson Ester Nilsson förälskar sig i. Jag ber en kvinna och god vän till mig, som har boken i närmre bekantskap, beskriva Hugo Rask:

-Som läsare tycker jag han är egoistisk, självupptagen och känslomässigt distanserad. Hon faller för honom för att han är svår och charmerande, skulle jag säga.

Det finns helt klart paralleller att dra med Klas Östergrens karaktär Maud i Gentlemen, som en av bokens huvudpersoner Henry Morgan förälskar sig i. Och då främst mystiken och det omöjliga i att greppa och förstå sig på det motsatta könet.

När jag ställer Lena Anderssons skildring av mannen i motsättning till Klas Östergrens skildring av kvinnan inför Ingrid Holmqvist svarar hon:

-Lena Anderssons skildring kan även den problematiseras. Det är inget jag tänkt på tidigare, men så kan det verkligen vara, säger hon men poängterar samtidigt en annorlunda syn på saken då hon menar att det är viktigt att ha en annan tanke nära till hands i denna diskussion.

Återigen tar hon upp den västerländska traditionen kring mannen. I det avseendet blir Lena Andersson mer legitim än Klas Östergren. Sättet Lena Andersson skriver på, som kvinna, menar Holmqvist inte har en liknande tradition och kan därav ses som mer accepterat. Det blir helt enkelt en motvikt till något som länge vägt över åt andra hållet.

På samma gång ser jag med egna ögon på Lena Andersson som någon som ger uttryck åt en kvinnlig syn på mannen som aldrig fått komma till tals i den manliga traditionen av västerländsk litteratur. Kanske är det således inte bara i Doris Lessings bokskara jag ska utforska i min strävan efter nya huvuden att sätta mig in i, utan också i Lena Anderssons. Och snart går vi in i ett nytt år. Jag ger sällan – för att inte säga aldrig – nyårslöften, men det verkar trots allt som att jag skymtar ett här på nattåget.