Vad: ‘1984’, Riksteatern
Var: Idunteatern
Betyg: 3/5

Riksteatern kom till Idun med mod – något som behövs i mängder för att våga sig på George Orwell i teaterform. Inte minst klassikern `1984’. Genom hela pjäsen går det att se var den höga ribban har lagts och de når nästan upp till den.

Känslan av att allt inte riktigt hänger ihop slår mig under de två ungefär timmeslånga akterna. Inte på det viset som jag älskar: när jag vet att jag blir lurad och förvirrad. När jag besitter vetskapen om att pusselbitarna finns och göms i genomtänkta fraser och handlingar, men alltid för långt bort för att kunna se en tydlig bild innan det är meningen. Snarare känns det som att regissören, Sara Giese, försökt att ta med så många element från boken som möjligt utan att följa dessa hela vägen, eller ge tillräckligt med utrymme för att etableras.


Starkast på scen är utan tvivel Karin Franz Körlof som Julia.

Andra delar får istället en allt för tydlig emfas. I mina anteckningar läser jag ordet ’solipsism’ om och om igen – vilket är ett starkt tema i succéboken, men inte så det slår tankarna i var och varannan dialog. Möjligtvis har hon försökt att vara trogen till boken, men allt får inte plats. Mer troget hade det nog blivit med mer mörker och dystopi; det är lite väl rent och städat för min smak.

Orwell menade att tyranner och deras lust för makt var ett enkelt ämne. Det svåra, ansåg han, var att visa varför folk är så villiga att lyda. I boken försöker han lära ut hur man står emot den instinkten. Några gånger är detta fantastiskt snyggt gestaltat, men oftast glider det ur fingrarna på Giese och Peter Jansson, som spelar en vilsen, passiv och lydande Winston Smith. Jansson har en stil som som närmast påminner om en hispig och virrig Keanu Reeves.

Nog med negativitet, för det är som sagt också mycket som är bra. Scenografin och tekniken inte minst. En god balans och ett smakfullt kombinerande av projektorer, film, ljus och scenografi. Giese skapar välplanerade scener, där alla roller skiner med sina olika drag utan att någon tar över. 
Starkast på scen är utan tvivel Karin Franz Körlof som Julia. Hon leverar varje ord med tydlighet, lagomt stora rörelser, en karaktär som känns äkta och hålls igenom hela pjäsen. Julia är också tämligen dynamisk, vilket flyter snyggt.

Mot slutet briljerar Roger Storm i sin roll som en kliniskt obehaglig och obrydd O’Brian, med Brecht-aktiga stunder, också detta ett gott regimässigt beslut. 

På det stora hela leverar samtliga skådespelare en relativt hög nivå, även om jag hade önskat lite fler nivåer i Winston Smith.

Det är modigt att göra 1984 som teater, helt enkelt för att det är svårt. Trots det blir produktionen väl genomförd med några klockrena och välplanerade val – men det är en utmaning och det märks.

Text: Simon Magnusson och Victor Lundmark